edition: 3
background illustration

Skogen (sold out)

Tread upon this hidden path, enter woods so wild.
Do not fear some tough guys’ wrath, this band’s so good and mild!

Gently they will take your hand and guide you to get lost;
find yourself in wonderland, this world, just slightly tossed!

Bombax bombax is glad to present the debut recording of Skogen, a swedish ensemble mainly performing
the compositions of Magnus Granberg. The members are also working with groups such as Gul3, The Tiny
and Sheriff; they have, as well, in recent times collaborated with improvisors such as Tetuzi Akiyama, Axel Dörner and Toshimaru Nakamura. Edition of 165 handmade, screen printed copies with original artwork by Oslo-based artist Elinor Ström.

Skogen is:
Erik Carlsson: Drums, percussion
Magnus Granberg: Piano
Henrik Olsson: Bowls, cymbals and electronics
Leo Svensson: Cello
Petter Wästberg: Electronics, objects


  1. Skogen (39’24)


Skogen – Skogen (excerpt 1)

Skogen – Skogen (excerpt 2)


Signal to Noise

Bombax bombax is a new CD-R label from Sweden with an appealing, consistent packaging aesthetic – each disc in a slipcase, wrapped in a screen-printed sleeve with artwork from Elinor Ström – and an equally considered release schedule. Their first batch of titles remind me a little of the glory days of the Swedish Häpna imprint, something reinforced both by the music contained on the releases, touching as it does on modern composition, sound art, minimalism and chamber/ post-rock, and personnel, as Skogen´s Magnus Granberg and Henrik Olsson also make up Sheriff, whose self-titled album from 2001 was Häpnas´s fourth release. But Bombax bombax feel more refined, perhaps ascetic, and less given at this early stage to populist moves. The Skogen album is a good case in point – featuring one forty-minute composition by Granberg, played in understated manner by a quintet, it reminds this listener of several things, from Gastr Del Sol´s quiter moments, to some of Christian Wolff´s pieces, and even a touch of Morton Feldman (in the piano, at least). Granberg´s mostly interested in short sounds, which means that his piano, Erik Carlsson´s percussion and Leo Svensson´s cello drop tiny cells and phrases of asynchronous melody into deep wells of silence, as Olsson´s bowls and percussion slowly patter away, and he and Petter Wästberg let high, and ringing tones sing out as though they´re strung across the piano´s strings. It´s beautiful, heavy on the restraint, and quite gorgeous in it´s becalmed yet austere way.

Jon Dale


For obvious reasons improvised music through its many vintages has always been able to spark into life micro-communities of musicians in seemingly far-flung places. Small groups of musicians playing together in Korea, Australia, and Tokyo to name just a few places have developed their own individual styles, more the cumulative result of the interests of a few key individuals than any over-riding outside influence. These three fine CDr releases on the new Bombax bombax label from Sweden bring my attention to what seems like another example of this very welcome trend.

Skogen are the quintet of Erik Carlsson, (drums and percussion) Magnus Granberg, (piano) Henrik Olsson, (bowls, cymbals and electronics) Leo Svensson (cello) and Petter Wästberg (objects and electronics). On the occasions that they play together the group mainly perform compositions written by Granberg and that is the case with this release. The loose composition underpinning the music here provides the ensemble with a number of musical choices to be made within a series of short timeframes. These frames range between thirty and ninety seconds in length and add up to forty minutes overall. Within the frames the composition suggests rough descriptions of pitch, rhythm, timbre and other variables, but these are never precisely notated. Therefore improvisation is left as an important element of the music. To paraphrase Granberg the composition is designed to “heighten the processes of interaction and co-operation within the group dynamic”.

Skogen (the name translates into English as forest) make music that isn’t easy to describe in any helpful manner. If the chattery free improv from the late 20th Century sits at one end of the spectrum and EAI at the other, then this music sits squarely in the blurred middle ground between them though its compositional heart complicates this further.

Its inevitable I guess that music containing piano, percussion and electronics should end up being compared to AMM, but there is little similarity here beyond Granberg’s piano playing, which in places resembles John Tilbury in Feldman mode. Extended, droning sounds do not appear, and for the most part the music revolves around slowly intertwining percussive structures with the piano seemingly leading the way, picking up speed here and there in patches where the music gets busier, but always retaining a sense of composed organisation throughout.

The density of the musical material alters between each of the timeframes in the composition, but the order in which the frames are played is chosen beforehand by chance. As it happens the disc seems to begin at its most dense with tumbling, awkward patterns of gamelanesque percussion placed into the spaces between short piano clusters with only gentle background colouring provided here and there by the electronic musicians. Excuse the metaphor, but I am reminded of fish in a tank rising individually and repeatedly to the surface of the water to be fed before falling way again. Fifteen minutes or so later, as presumably a new section of the score is begun, a soft, extremely beautiful period of calm appears, just ripples left on the surface of the water. Spacious combinations of brief piano notes, gentle cello and mainly bowed metal objects later grow into a short passage of high pitched cries before they are cut short and after a few moments repose the music slips away on a shifting pattern of piano and groaning cello.

This release is yet another fine example of how improvisation and composition can be blended together to create music that is at once both conceptually interesting and musically engaging. There is a sense of ordered structure to the music that could only come from a composition, and yet there is no way that this could ever be fully notated. To produce the music Skogen make here the score needs these particular musicians and vice versa.

Richard Pinnell


Bombax Bombax, a new label entrant in the experimental sound sweepstakes, is the brainchild of Swedish artists Anders Dahl, Magnus Granberg, Maria Hägglund, and Erik Carlsson. That they’ve previously issued material on labels such as Häpna and Kning Disk provides an immediate indication of the explorative, left-field music-making the producers’ collective imprint intends to specialize in. Available in limited amounts (165 handmade, screen-printed copies), inaugural releases by Anders Dahl and Skogen are described as “modestly exuberant”—a curious choice of words perhaps but not inaccurate.

Certainly Skogen’s self-titled release doesn’t come barreling out of the gate but instead begins quietly and then just as restrainedly grows in the number of instruments involved and the level of interaction between them. The CD contains a single, thirty-nine-minute piece composed by Granberg that resembles a slowly unfolding group improv featuring five musicians: Carlsson (drums, percussion), Granberg (piano), Henrik Olsson (bowls, cymbals, electronics), Leo Svensson (cello), and Petter Wästberg (objects, electronics). Granberg is the organizing center who ensures the ship stays on course and upright while the others maintain a constant interaction that’s conversational, sensitive, and rather gentlemanly. While the five could work up a blistering wail, they largely choose to shape their collective sound in the opposite direction, and sometimes even to near-silence (admittedly the final quarter brings some degree of heightened activity). Throughout the piece, electronic rustling, minimal dabs of piano, cello plucks, and gamelan bell tones unhurriedly intermingle. An accompanying poem states that “(g)ently they will take your hand and guide you to get lost”—an apt characterization of Skogen’s modus operandi. It’s a “close listening” work that’s best heard via headphones.

Vital Weekly

This new label from Sweden looks a bit like the smaller brother of Häpna (of whom we haven’t heard in some time): the same plastic bags, nicely printed cover, although in a more conceptual approach. Musicwise they are not too dissimilar either. Skogen is a five piece band, of Erick Carlsson (drums, selected percussion), Magnus Granberg (piano), Henrik Olsson (bowls, cymbals, electronics), Leo Svensson (cello) and Petter Wästberg (objects, electronics). They also play in bands such as Gul3, The Tiny and Sheriff and occasionally with other improvisers from around the globe. Here they play an almost forty minute piece of music, that despite the way it sounds is not improvised but composed, by Granberg. The work develops slowly around loosely played sounds on the instruments, but somewhere (where?) things have arrived at a point where there are high pitched feedback tones. When they came in, I no longer recall. Actually I thought it was sound from outside at first until it turned out to be part of the music. A bit plinky-plink modern classical music I must admit, but the odd use of electronics in the second half prevented this work from leaping into boredom. Quite nice in the end.

Frans de Waard

Reviews in Swedish


Rating 4 of 5

En bekant tyckte att konserten med Skogen på Nefertiti häromveckan påminde om viskningsleken. En träffande liknelse, även på skiva, när Magnus Granberg upprepar små pianofigurer som resten av ensemblen – folk från Sheriff, Gul 3 m.m. – kommenterar på slagverk, cello, elektronik och objekt. Mellanrummen och det tänkande anslaget tilltalar, musik som samtidigt är vilande och komplex. Det finns paralleller med vissa japanska improvisationsmusiker, men även med en storhet som Morton Feldman. En av tre bra skivor på det nystartade skivbolaget Bombax Bombax.

PM Jönsson

Svenska Dagbladet

Rating 5 of 6

Uppenbarligen var det en stilla dag i naturen som kvintetten Skogen valde att gestalta på Fylkingen i Stockholm i mars i år. Liveupptagningen som utgör debutskivan på nystartade bolaget Bombax Bombax genomsyras av sparsmakade ljud från piano, slagverk, cello, elektronik och objekt. Tystnaden är ett element lika viktigt som de avskalade klangerna. Utdragna ljudrörelser är sällsynta – istället har de mer av korthuggen karaktär. Men det blir aldrig kaotiskt, mycket tack vare Magnus Granbergs väl avvägda och strama piano. Riktigt bra, när man har tålamodet.

Magnus Nygren

Sound of Music

Skogen är Erik Carlsson, Magnus Granberg, Henrik Olsson, Leo Svensson, Petter Wästberg. Albumet består av ett nästan fyrtio minuter långt stycke. Ljudbilden är mycket speciell med två slagverksspelare, piano, cello och elektronik. Den senare blir mer ett eget instrument, en tonfärgning, eftersom de akustiska dominerar med sin avvaktande sorgsenhet. De släpper motvilligt ifrån sig längre linjer och sammansatta ljudblock. Musiken sätts punktvis in. Under långa minuter med mycket pauser uppfattas övergripande melodifragment som svävar över landskapet.

Erik Carlssons och Henrik Olssons slagverk ger en rik klang, där instrumentens materiella egenskaper spelar en viktig roll i färgsättningen. Jag hör trä, klockor, metall. Men knappast rytmik i vanlig mening. Den rörelsen finner jag i fragment hos cellisten Leo Svensson och inte minst i Magnus Granbergs piano. I återkommande andetag verkar pianoklangen, som med tranceartad långsamhet upprepar korta figurer. Klangligt liknar de varandra, tonalt skiftar de. Fragmentet berättar om större former, starka känslor.

Eftersom jag upplever pianospelet som en obruten väv finns en stark formmedvetenhet. Pauserna verkar som om musikens form rörde sig under själva tystnaden. En stark form upplevs hela tiden och binder ihop de korta inpass alla spelarna formulerar sig med. De har valt en begränsning, ett trångt rum att röra sig i. Det gör satsningen större, koncentrationen avgörande. Det duger inte med en massa spilltoner. Här går chansningen, slumpen, svaren, frågorna i dagen. Det är en mäktig upplevelse att följa musikens process, dess avvägningar, där de knappa tonkonstellationerna efter en dryg halvtimme upplevs som ett slags eufori i ett drömtillstånd. Till detta bidrar i högsta grad Magnus Granbergs hypnagoga pianospel. Mellan dröm och vaka.

Efter att ha lyssnat på Skogens försjunkna, fragmentariska, hjärtslagsrörliga musik kommer jag att tänka på en titel till en föreställning av Birgit Åkesson signerad av Erik Lindegren: ”Öga: sömn i dröm.”

Thomas Millroth

Nutida Musik

Bombax bombax är ett nystartat skivbolag som under 2008 debuterade med tre fonogram i en begränsad upplaga om 165 skivor vardera. En spindel i nätet är ljudmakaren Anders Dahl, och medverkar gör musiker som även spelar med Gul 3, Sheriff och The Tiny. Kretsen ur vilken musiken är sprungen ägnar sig åt ett icke-akademiskt utforskande av gränsen mellan musik och konst, natur och kultur, ordning och kaos och inte minst tystnad och ljud.

Förutom Bombax bombax finns det två etablerade skivbolag i Sverige som ger ut musik med ett likartat uttryck, Kning disk och Häpna. Kning disk har en bredare katalog som rymmer återutgivningar, lågmäld pop, fri improvisation, folktronica och ren electronica. Skivbolaget Häpna utgörs till stor del av kretsen runt gruppen Tape och basisten Johan Berthling. Bolaget har en mindre katalog med ett mer koncentrerat uttryck där reducerad instrumental stämningsmusik möter electronica. Anders Dahl har tidigare gett ut skivor på både Häpna och Kning disk. Det finns en sammanhängande estetik inom denna musikaliska gruppering som hämtar sitt syre från naturen, det organiska, det ofärdiga, det som är tecknat i blyerts, den analoga världen, de små berättelserna och det outsagda. Estetiken återkommer i musiken och i låtnamn och grafik. Det är ett jordnära perspektiv, det är Harry Martinsson när han skriver om granskogen. En dörr mot nyproggen står på glänt, liksom en mot den meditativa musiken. Men dörren till akademin och den komplexa konstmusiken är faktiskt inte helt stängd. I alla fall inte på dessa tre album.

Anders Dahls bidrag Doorbells belönades nyligen med de oberoende skivbolagens pris Manifestpriset i genren konstmusik. Skivan består av fyra bandstycken som är döpta efter de föremål som ljuder på respektive spår. Det är enlet och fridfullt, det knirrar och sprakar, darrar till och blir tyst, piper och knäpper. Ljudens ursprung försvinner i en gles, på gränsen till anspråkslös musikalisk väv. Albumet Skogen av gruppen med samma namn påminner inte så lite om Morton Feldmans kammarmusik. Det är musik spelad på piano, cello, slagverk, objekt och elektronik. Riktningslösheten, upprepandet, luftigheten och tystnaden ger tillsammans med namnet Skogen poetiska associationer som rör sig långt bortanför den nötta och skäggproggiga skogsestetiken som missbrukats inom den alternativa musiken i flera år. I konstellationen Unforgettable H2O möts Anders Dahl, medlemmar från Skogen och Matilda Nordenström på radio. Deras album Flatefjäll är bitvis det mest lågmälda av de tre, men bitvis finns vissa noiseinslag i form av skitigt radiobrus. Den spröda texturen återkommer även på detta album.

Musiken på Bombax bombax utgåvor befinner sig i gränslandet mellan noterat och improviserat. I alla fall låter det så. Det är dock en musik som faktiskt inte engagerar sig i denna fråga överhuvudtaget. Den svåra frågan är på vilket sätt musiken överhuvudtaget engagerar. Detta tolkas oftast som ett negativt omdöme, men i detta fall är det tvärtom. Det finns samtida referenser till japansk improvisationsmusik och lågmäld elektronika, likväl som till föregångare som AMM och Stockhausen. Man skulle även kunna spåra musiken bakåt via Harold Budds meditativa Avalon Sutra (Samadhi Sound, 2005), passera Tony Scotts märkliga västkustalbum Music for Zen Meditation (Polygram, 1959) och landa i den sydostasiatiska rituella musiken. Det förekommer gamelan och musiken har bitvis processionskaraktär. Mer relevant känns dock jämförelsen med Morton Feldman, i alla fall om vi skall tala om det man hör och bortse från det visuella, associativa paketet som följer med genren. Att befria musiken från sin kontext är ofta avslöjande och kan skjuta vilken musikproduktion som helst i sank, oavsett om det är nutida konstmusik eller pop. Men här fungerar denna frigörelse som ett sätt att göra musiken rättvisa. Morton Feldmans anspråkslösa staplande av klanger efter varandra undvik subtilt mentala bilder och ideala objekt. En rå och materiell syn på musik, men uttryckt med en poetisk kraft som få lyckats med efter honom. När Bombax bombax är som bäst upphör rummet att existera och klangerna blir en stillsam rytmisering av vardagen.

Christian Hörgren


Noise på svenska. För alla vänner av noise, experimentell och ny (med betoning på ny) musik, lär skivbolaget Bombax Bombax innebära lilla julafton. Bolaget rivstartar med inte mindre än tre utgivningar på en och samma gång. Samtliga tjusigt besläktade i form av Elinor Ströms läckert illustrerade omslag. Även musikaliskt är skivorna tydligt sammanlänkande med flera musiker som går in och ut på de tre skivorna.

Skogen är en kvintett som här framför en 39 minuter lång komposition signerad pianisten Magnus Granberg. Dennes avhuggna pianoslingor backas upp av skålar, cymbaler, en cello och diverse elektronik. Här finns dessutom ljud som kort och gott tilldelats den underbara definitionen ”föremål”. Soundet är trevande och undersökande. Skogen rör på sig i snigeltakt. Visst har man hittat sin egen formel, men detta är också den mest statiska skivan av de tre.

Unforgettable H2O står på en grund av utdragna ljud som utsätts för korta, intensiva attacker. På Flatefjäll framkallar man mängder av sådana, men ansiktena bakom dem förblir osynliga. Det är som om fabriken slagit igen och människorna sedan länge gått hem. Maskinerna har fått stå kvar och tillåts nu leva sitt eget liv. De pyser och frustar i sin ensamhet. Det luktar bränt. Slagverk, elektroniska effekter och (!) en radio sägs utgöra instrumenten, men det är inte helt enkelt att urskilja alla gånger.

Medlem i H2O är Anders Dahl, som för mig är den mest välrenommerade bland samtliga medverkande musiker på dessa tre skivor. Dahl, som tidigare har givit ut John Fahey-inspirerande gitarrkompositioner för det lilla skivbolaget Häpna, tar med denna soloskiva ett djupare kliv ner i det obestämda. På Doorbells har Dahl satt instrumenten i skruvstädet och vridit om. Likt sina två syskonutgåvor på Bombax är resultatet inte alltigenom njutbart. Men så är detta inte heller ambitionen för denna trio skivor. Bombax utmanar vårt sätt att lyssna på musik och ifrågasätter vår rätt till att definiera vad musik är. Ser man saken i ett sådant perspektiv är det här ett lysande initiativ.

David Rune