edition: 3
background illustration

Let’s Fall in Love!

Erik Carlsson

Let's Fall in Love! CoverBells are ringing loud and clear,
how queerly blessed they all appear!
When sounding from the air above,
instil in all an urge to love!

It is with bursting pride and humble exhilaration that Bombax bombax presents the debut album of percussion player Erik Carlsson, a wonder of urgent clarity and contemplative ecstasy! Erik Carlsson is an improvising percussionist whose blissful sounds resound throughout the world. Apart from performing solo, he is also heard with musicians and ensembles such as Martin Küchen, Axel Dörner, Skogen and Mats Gustafsson’s Swedish Azz.

Erik Carlsson: Selected percussion

Recorded, mixed and mastered by Daniel Karlsson at EMS, Stockholm 2009. Artwork, Dad in the Tree, by Anna-Lena Jaktlund. Edition of 165 handmade copies. Screen printed and assembled by Maria Hägglund.


  1. My Heart Was Screamin’ Like a Cow (12’53)
  2. Vanity Captured Me Once Again (7’19)
  3. We Could Die (8’45)


My Heart Was Screamin’ Like a Cow(excerpt)

We Could Die (excerpt)


The Watchful Ear

When I was in Ireland recently I was kindly given copies of three new releases on the Swedish Bombax, Bombax label. I was handed them by the percussionist Erik Carlsson, who manages to appear on all three of them. I like this label quite a bit, and wrote about their first series of three excellent discs here. The first of the three discs I have listened to is actually a solo from Carlsson named, rather finely, Let’s Fall in Love!.

The CD, which I think is Carlsson’s first solo outing contains three tracks and clocks in at just under half an hour in length. From what I can tell it is an entirely acoustic affair, though Carlsson has used electronics in his set-up on other occasions. Solo acoustic percussion improvisation is always a difficult thing to pull off. Minimal approaches to the form tend to work well, Sean Meehan and Mark Wastell’s work springs to mind, but music involving a wider range of textures rarely sound great to my ears. There are doubtlessly many great examples I am forgetting, but right now only Le Quan Ninh’s solo work springs to mind when it comes to busier solo work.

Erik Carlsson’s music is neither busy or minimal. In fact it is very hard to categorise indeed, not really belonging to any of the supposed camps within modern improvised music, which can only be a good thing. He has a great ear for texture and the quality of sounds, and in collaborative settings I have always been very impressed with his timing. On the opening track here, ludicrously titled My Heart was Screamin’ Like a Cow he leaves very little silence, but works with a range of bowed metals and constant patterns of slowly decaying chimes to present a slow, atmospheric, and gorgeously attractive music. The track opens with a persistent, grinding note coaxed from the edge of something metal with a bow. As this cloying tone is allowed to hang in the air resonating he begins to softly strike a range of small bells and other pieces of metallic percussion so the continual tone is punctuated by this gentle steam of almost ritualistic sounding chimes. As the thirteen minute piece progresses so the bowed sounds disappear and the patterns of bells, joined by a softly struck bass drum and the odd cymbal grow outwards into a continual pattern of more brightly toned, gamelan-like half-rhythms. I can’t really think of anything else that sounds anything like this, the only thing I am vaguely reminded of is Oren Ambarchi’s solo guitar works, but the sounds here are all metallic, all percussive, there is no attempt to hide what is being played. A very beautiful, very simple track and very nicely recorded, so every dying ember of every strike is captured and allowed to dissolve slowly.

The second piece is named Vanity Captured Me Once Again, and is quite a different cup of tea. it opens with a series of quiet little shuffles and textural rubbings, recorded very close, possibly via contact mics. How these are generated is impossible to tell beyond the idea that they are tiny sounds blown up into larger events. Its like listening in on a snail making dinner. This approach to percussion is less unusual, but it is done well here, and once after a couple of listens through I managed to stop wondering how the music had been made and started listening purely to the abstract sounds it works very nicely, a carefully put together little construction rather than just a series of interesting random scribbles.

The title of the final piece really made me laugh, though I’m really not sure why. We Could Die returns us to the bowed and struck small metals, forming a colourful sandwich with a murky, crunchy filling. This final track, just under nine minutes in length uses a narrow, but much higher range of sounds. Tiny bells are struck and allowed to ring, and others are bowed, in no real discernable order, gradually increasing in speed until what we hear is a flurry of silvery tinkling and ringing. Through all of this one particularly piercing continual tone emerges, into which the other strikes fall and slowly disappear. Despite using generally fragile, high pitched sounds at relatively low volume, close listening makes this music overpowering, vibrating around the listener’s head. It certainly isn’t one for tinnitus sufferers, but it is unusual and an engaging work played with no small amount of skill. That description sums up Let’s Fall in Love! in general. Carlsson has risen high in my opinion over recent years but remains largely unsung in wider circles. Definitely one to check out, and I am looking forward to playing the other two new releases he appears on.

Richard Pinnell

Vital Weekly

There’s an old Kollektief album from ’78 wherein pianist Leo Cuypers sings a delightful version of “Let’s Fall in Love!”. That’s not the case here. Bowed and struck metal on the first track, a rather imposing, even grandiose piece, very much a kind of triumphal percussive march; one can almost envisage garlands being tossed to throngs of devotees. This is followed by a scrabbling piece, okay but indistinguishable from many others; my impression derived from here and the previous release is that Carlsson’s forte is in ringing metal….which he does in spades on the closing track, striking a glockenspiel or similar object without mercy, keeping to its upper reaches. Not bad.

Brian Olewnick

Vital Weekly

Swedish label Bombax Bombax doesn’t release a lot, usually three a year, but I am sure these three will be available before the date mentioned on the press release, December 14th 2010. These releases come in an edition of 165 copies in a nice silkscreened cover (although the small print is not always easy to read). Bombax Bombax deal with improvised music, mostly by Swedish players. The one constant factor in these three new releases is the presence of Erik Carlsson and on his solo release ‘Let’s Fall In Love!’ he still gets credit for solo percussion. In his solo work he is much louder, well or so it seems, than on his other work, with other people. Things buzz, bang and crack at the beginning of this release like a good free improv noise record. But Carlsson shows his qualities as improviser. In ‘Vanity Captured Me Once Again’ he plays around with the total opposite of this: near silence, closely miked small percussive sound, whereas in ‘We Could Die’ he applies a bow to create long sustained sounds and small tinkling bell sounds. I would think that Carlsson would apply multi-track recording in his work, especially in that final piece, but who knows: this might all be just some damn fine live playing.

Frans de Waard

Reviews in Swedish

Sound of music

Vad jag förstår kommer det att bli en årlig tradition att Bombax Bombax släpper tre skivor på raken. Alla med samma omslagskoncept och med musiker och gäster som på något sätt förhåller sig till den svenska improvisationsgruppen Skogen. 2008 kom de första framgångsrika trillingarna som uppmärksammats både internationellt och här hemma, bl.a. med ett Manifestpris till Anders Dahl.

En av årets skivor är en soloskiva av slagverkaren Erik Carlsson. Årets tematiska formgivning, som är utförd av Anna-Lena Jaktlund, gör mig minst sagt perplex. Istället för Elinor Ströms folkhemsnostalgiska partiturvinklar möter jag en härligt absurd bild av en man som hänger upp och ned i ett träd, tryckt i den osmakligaste av alla färger, nämligen rosa. Carlssons skiva heter Let’s Fall in Love och de tre spårens titlar kretsar alla kring någon form av pubertal trängtan. Lite misstänksamt tar jag ut CD:n och då trillar dessutom en liten ”filmis” ut, ni vet en sådan där samlarbild med idoler från sjuttiotalet. På bilden föreställer Carlsson någon som måste kallas för improvärldens tvilling till Chris Isaac. Ironin är total och på sätt och vis är jag med på att det ibland tål att göras narr av improvisationsmusikens outtalade lagar om minimalistisk och arty design. Men intrycket är aningen rådlöst.

Som tur är så följer inte innehållet samma linje, det är allt annat än glättighet och rosa moln. Skivan doftar tung mässing och harts. Dess riktiga kärleksförklaring är till klangen, resonansen och massan. Det första dronande stycket har som fond ljudet av en stor skål som sätts i vibration med hjälp av en stråke. Till denna läggs sedan klanger om vartannat, från djupa bastoner till distinkta nyanser, som likt simtag för stycket fram i en flod av klangfigurer. Det är harmoniskt, varmt, samtidigt som allt hänger på skarven, en slags bräcklighet i all sin solida grund. En omedelbar referens som poppar upp är Frank Perrys storslagna skiva Deep Peace, utgiven på David Toops bolag Quartz Publications för snart trettio år sedan (vilken för övrigt också är tryfferad med allsköns kitsch, men dock i form av ett helt ironifritt new age-svammel).

Det andra spåret bryter av helt med ett lågmält besök i de små ljudens värld. I olika tempon och styrka skrapar, rasslar och vrider Carlsson fram en perkussiv diskussion mellan trummornas grundmaterial: skinnen och metallerna. Jag tycker att det fungerar, även om stycket inte säger mig lika mycket som de övriga. Det blir en slags mullvadsskildring utan någon särskild laddning. Styrkan ligger i de kontrasterande skikten han får fram.

I det tredje spåret möter vi ännu en dimension i Carlssons slagverk: de extremt högfrekventa och visslande tonerna. Det intressanta är att tonerna når en sådan höjd att de löses upp och splittras i ett slags akustiskt duggregn. När tonerna tappar höjd låter de som flöjtljud. Resultatet är ett slags glockenspiel i gråzonen mellan nyfikenhet och tortyr, där tonerna till slut framkallar en sorts klåda på insidan av skallbenet. Det är inte framfört med någon bravur, snarare med en stilla fascination av den tunna gränsen mellan harmoni och smärta.

Let’s Fall in Love är en klart intressant skiva. Jag tittar ännu en gång på ”filmisen” och istället för Chris Isaac ser jag nu en aningen obehaglig polaroidbild av en seriemördare i tonernas rike; en man som lockar till sig klanger för att stycka dem med stråken och paketera dem i rosa cd-konvolut. Den tid på dygnet han inte sysslar med detta så hänger han upp och ned i ett träd.

Johan Redin


Tre nya titlar på den nystartade och musikerdrivna etiketten Bombax Bombax. Gemensamt för dessa tre skivor är dels slagverkaren Erik Carlssons medverkan – en enastående känslig och gränsutforskande musiker som kombinerar ett precisr klangspråk med en ovanlig intensitet i utrycket – dels att musiken skapar sitt allderles egna rum, mittemellan ljudkonst och freeformimprovisation.
Det gäller att spetsa öronen, för många av ljuden är små och knappt noterbara, men i det reducerade tonspråket finns någonting raffinerat, en sorts vardagens inåtvända upphöjdhet. På en av skivorna, In search of wild tulips, finns resultatet av den turné som Eric Carlsson och Henrik Olsson gjorde våren 2008 tillsammans med de japanska musikerna Tetuzi Akiyama och Toshimaru Nakamura. Titlarna anger platserna där inspelningarna är gjorda: Stockholm, Göteborg och Malmö. På ett märkligt vis blir också dessa angivelser en form av poesi.

Magnus Haglund