edition: 3
background illustration

Flatefjäll

Be sure not to miss this unique documentation of when the scattered members of the Bombax tribe got together at the foot of Flatefjäll for a cheerful time of cooking, eating and making noise!
Pots were boiling, cords were humming, bread was baked and circuits bent; cows were mooing, cats were yawning, drums were beaten, signals sent! Join them, you too; this is communal music for the 21st century!

When not getting together improvising with Unforgettable H2O, the members are also performing with other musicians around the world; recent collaborators include Tetuzi Akiyama, Toshimaru Nakamura and Axel Dörner. Edition of 165 handmade, screen printed copies with original artwork by Oslo-based artist Elinor Ström.

Unforgettable H2O is:
Erik Carlsson: Percussion, electronics
Anders Dahl: resonators, electronics, computer
Matilda Nordenström: radio, prepared speaker
Henrik Olsson: drum, cymbal, objects and electronics
Petter Wästberg: contact microphones, feedback

Tracks

  1. Flatefjäll 1 (25’27)
  2. Flatefjäll 2 (16’42)

Listen

Unforgettable H2O – Flatefjäll 1 (excerpt)

Unforgettable H2O – Flatefjäll 2 (excerpt)

Reviews

Signal to Noise

Bombax bombax is a new CD-R label from Sweden with an appealing, consistent packaging aesthetic – each disc in a slipcase, wrapped in a screen-printed sleeve with artwork from Elinor Ström – and an equally considered release schedule. Their first batch of titles remind me a little of the glory days of the Swedish Häpna imprint, something reinforced both by the music contained on the releases, touching as it does on modern composition, sound art, minimalism and chamber/ post-rock, and personnel, as Skogen´s Magnus Granberg and Henrik Olsson also make up Sheriff, whose self-titled album from 2001 was Häpnas´s fourth release. But Bombax bombax feel more refined, perhaps ascetic, and less given at this early stage to populist moves.— Unforgettable H2O´s lineup features Carlsson, Olsson and Wästberg from Skogen, alongside Matilda Nordenström and Anders Dahl. There´s an amount of conceptual consistency between Flatefjäll and Skogen, though Unforgettable H2O are more interested in the amusical properties of percussion and electronics. There´s a junkyard aesthetic to parts of Flatefjäll – scrapings on metal and percussion, blasts of fuzzed-out radio, weeping feedback spilling through clanking cymbals – that´s appealing in it´s roughness, but the playing is also very decisive, with sharpedged cutoffs determining much of the dynamics, alongside a tendency toward incrementally changing repetitions of blocks of audio roughage. Imagine an EAI/musique concrete take on The New Blockader´s anti-art noise.

Jon Dale

Bagatellen

The second release on the label comes from another quintet, the intriguingly named Unforgettable H2O. Three of the musicians from Skogen reappear here, though their instrumentation alters slightly. Carlsson and Olsson both work with percussion and electronic set-ups with Petter Wästberg moving to a microphone and feedback arrangement. They are joined by Anders Dahl’s resonators and computer and Matilda Nordenström’s radio and prepared speaker.

Altogether the music on Flatefjäll is very different to that on Skogen. The increased use of electronic instrumentation obviously alters the sound palette considerably, and if there is any doubt about where the balance between composition and improvisation lies on the Skogen disc then there is no question here that the music is completely improvised.

The first (and longest at twenty-five minutes) of the two tracks begins suddenly with a volley of metallic percussion that is curtailed straight away and replaced by a brief electronic tone. This abrupt exchange sets the mood for the structure of the rest of the piece. The early part of the track continues in this vein with extended sounds used sparingly and the music gathered together into little groups of sudden splatters and thuds coming from all directions. Some obviously acoustic, some obviously electronic, but also plain indeterminable sounds all sit beside each other often in seemingly unrelated patterns but somehow it all works together very well. As the track progresses it slows, and longer, reflective sounds appear here and there. Silences exist, lasting just a few seconds each time but providing the latter part of the music with a sense of assured calm.

Both pieces on the album are named Flatefjäll, apparently the name of a mountain near which the music was recorded. The second of them begins in boisterous fashion, a series of percussive strikes and dirty electronic surges follow each other at a steady pace though rarely overlapping. The music has a pointillistic feel to it, retaining interest through the juxtaposition of sudden sounds rather than any traditional sense of fluid growth. Six minutes into its sixteen minute duration the piece comes out of a longer than usual silence and suddenly bursts into a salvo of jarring percussion and streams of murky static with voices from a disembodied radio peering through. This period seems to loosen the music up somewhat although it still retains a feel of broken clockwork through to the end. Quite unlike anything else I’ve heard in a while.

All three of these fine, difficult to categorise releases are available in small editions of just 165 copies so move fast to grab them. I look forward to hearing more from Bombax bombax and its musicians soon.

Richard Pinnell

Vital Weekly

Several of these members of Skogen are also part of Unforgettable H2O: Carlsson, Olsson and Wästberg, with the addition of Anders Dahl (electronics) and Matilda Nordenström (radio). This here is true improvised music. The press text talks about ‘a cheerful time of cooking, eating and making noise’ – maybe Flatefjäll is a dish of some kind? Here too the plink-plink approach sets the tone, but the more extensive use of electronics along with the more improvised elements on real instruments. Think AMM or Morphogenesis, but with perhaps a bit more action going on at times. Here the players are not purveyors of silence and wanting to let sounds die out, but there is always something going on. Great stuff.

Frans de Waard

Reviews in Swedish

Göteborgsposten

Rating 4 of 5

Double review: Unforgettable H2O – Flatefjäll & Anders Dahl – Doorbells

Två skivor från ett nystartat experimentbolag hemmahörande i Stockholm och den lilla bohuslänska orten Skårve. Kombinationen av det stora och det lilla är en del av poängen. Musiken är full av storslagna och oansenliga ljud, abstrakta och konkreta klanger, men det väsentliga är känslan av frihet. Här blir världen nyupptäckt och omskapad utifrån ett material som många skulle uppfatta som irrelevant, en form av skräp. Ljuden från leksakspiano, dörrklocka, klarinett, radioapparat och dator finns där som en serie potentiella fantasiriken, och varje ögonblick är en öppning in i det som gör verkligheten tätare, mer gåtfull. Skönheten ligger i känslan av väntan, i de utdragna ögonblicken av försjunkenhet som gör lyssnandet vidöppet.

Magnus Haglund

Sound of Music

Unforgettable H2O är en grupp, där även tystnaden är medlem! ???? Jo: Det finns musikgrupper som sällan överraskar sig själva därför att en, flera eller alla medlemmar har behov att hävda ett sätt. De nöjer sig då med att vara nöjda. Kanske fungerar detta utmärkt i tät musikalisk rusningstrafik, där trycket avgör. Men vid eftertanke, dämpning, och, som sagt, då överraskning krävs för resultat, då är det en dålig väg att gå. Mod och djärvhet saknas.

Hos Unforgettable H2O funkar det annorlunda. Eric Carlsson, Anders Dahl, Matilda Nordenström, Henrik Olsson och Petter Wästberg lyckas alla ge varandra konturer. Slagverksspelarna Henrik Olsson och Erik Carlsson har ett egensinnigt vis att skapa korta, knattrande påståenden. Det är distinkt och aldrig mer än nödvändigt. Ingen show, när de söker ut figurer, klanger, och där de lyssnar på verkan innan de tystnar. För att sedan vänta. Andra spelare har lagt sig intill och skapat både skarpa gränser och övergångar. På så vis blir alla inblandade definierade samtidigt som de söker sig till överraskande positioner, som om de väntade svar på sina kvicka infall. Men det här då? Detta spel blir en klangsökande kartläggning av det ljudrum de rör sig i. En och en och alla, de lyfter fram varandra, vilket också ger de tätare, tryckintensiva partierna en oerhörd pregnans. Både kollektivt och i detalj. Koncentration ger mer styrka än röj. Därför blir det mycket luft kring vars och ens bidrag.

Så kan det vara för att man törs lita på sin formulering. På ett plan är metoden additativ, klang och rörelse fogas till varandra klart urskiljbara. Ett annat sätt är att beskriva musiken som rumslig medvetenhet. Där finns en koreografisk, plastisk strävan. Med dessa fem musiker uppstår rörelser i flera dimensioner, där också gränser definieras. Då menar jag både mellan spelarna, där positioner förskjuts, och yttre gränser, alltså ”rummets väggar”. Ofta är musik, frijazz, elektronika, noise, klart frontal. Den bygger på kulminationer som utspelar sig ansikte mot ansikte med lyssnaren. Men jag tycker mycket om då blandningen av akustiska och elektroniska instrument används i en plastisk medvetenhet, där rummet spelar med. Något mer än volymens parameter borde väl idag dekader av erfarenheter från ljudkonsten betyda. Djuptänkande, rörlighet, upplevda gränser spelar in. Här blir tystnaden en viktig del: den definierar spelarna, spelet och helheten. Den blir som ljussättningen i en dansföreställning.

Ungefär så upplever jag Unforgettable H2O. Det går att kategorisera musiken, kanske till och med foga in den i en genre, men det känns oviktigt. Musikernas kraft ligger i förmågan att skapa spänningar sinsemellan. De sliter, drar, snirklar, skär på tvärs i djupled och över en spelyta. Och varje enskilt ljud har sin egen karaktär som en aktör. Musiken kan till och med kännas spöklikt romantiskt, vackert, drömskt eller som något slags goth-dröm. Men den abstrakta mönsterbildningen, där former skjuts in och ut i varandra blandad med förmågan att hålla igen har bidragit till ett mycket personligt uttryck. De litar nämligen på sina småljud.

Thomas Millroth

Nutida Musik

Bombax bombax är ett nystartat skivbolag som under 2008 debuterade med tre fonogram i en begränsad upplaga om 165 skivor vardera. En spindel i nätet är ljudmakaren Anders Dahl, och medverkar gör musiker som även spelar med Gul 3, Sheriff och The Tiny. Kretsen ur vilken musiken är sprungen ägnar sig åt ett icke-akademiskt utforskande av gränsen mellan musik och konst, natur och kultur, ordning och kaos och inte minst tystnad och ljud.

Förutom Bombax bombax finns det två etablerade skivbolag i Sverige som ger ut musik med ett likartat uttryck, Kning disk och Häpna. Kning disk har en bredare katalog som rymmer återutgivningar, lågmäld pop, fri improvisation, folktronica och ren electronica. Skivbolaget Häpna utgörs till stor del av kretsen runt gruppen Tape och basisten Johan Berthling. Bolaget har en mindre katalog med ett mer koncentrerat uttryck där reducerad instrumental stämningsmusik möter electronica. Anders Dahl har tidigare gett ut skivor på både Häpna och Kning disk. Det finns en sammanhängande estetik inom denna musikaliska gruppering som hämtar sitt syre från naturen, det organiska, det ofärdiga, det som är tecknat i blyerts, den analoga världen, de små berättelserna och det outsagda. Estetiken återkommer i musiken och i låtnamn och grafik. Det är ett jordnära perspektiv, det är Harry Martinsson när han skriver om granskogen. En dörr mot nyproggen står på glänt, liksom en mot den meditativa musiken. Men dörren till akademin och den komplexa konstmusiken är faktiskt inte helt stängd. I alla fall inte på dessa tre album.

Anders Dahls bidrag Doorbells belönades nyligen med de oberoende skivbolagens pris Manifestpriset i genren konstmusik. Skivan består av fyra bandstycken som är döpta efter de föremål som ljuder på respektive spår. Det är enlet och fridfullt, det knirrar och sprakar, darrar till och blir tyst, piper och knäpper. Ljudens ursprung försvinner i en gles, på gränsen till anspråkslös musikalisk väv. Albumet Skogen av gruppen med samma namn påminner inte så lite om Morton Feldmans kammarmusik. Det är musik spelad på piano, cello, slagverk, objekt och elektronik. Riktningslösheten, upprepandet, luftigheten och tystnaden ger tillsammans med namnet Skogen poetiska associationer som rör sig långt bortanför den nötta och skäggproggiga skogsestetiken som missbrukats inom den alternativa musiken i flera år. I konstellationen Unforgettable H2O möts Anders Dahl, medlemmar från Skogen och Matilda Nordenström på radio. Deras album Flatefjäll är bitvis det mest lågmälda av de tre, men bitvis finns vissa noiseinslag i form av skitigt radiobrus. Den spröda texturen återkommer även på detta album.

Musiken på Bombax bombax utgåvor befinner sig i gränslandet mellan noterat och improviserat. I alla fall låter det så. Det är dock en musik som faktiskt inte engagerar sig i denna fråga överhuvudtaget. Den svåra frågan är på vilket sätt musiken överhuvudtaget engagerar. Detta tolkas oftast som ett negativt omdöme, men i detta fall är det tvärtom. Det finns samtida referenser till japansk improvisationsmusik och lågmäld elektronika, likväl som till föregångare som AMM och Stockhausen. Man skulle även kunna spåra musiken bakåt via Harold Budds meditativa Avalon Sutra (Samadhi Sound, 2005), passera Tony Scotts märkliga västkustalbum Music for Zen Meditation (Polygram, 1959) och landa i den sydostasiatiska rituella musiken. Det förekommer gamelan och musiken har bitvis processionskaraktär. Mer relevant känns dock jämförelsen med Morton Feldman, i alla fall om vi skall tala om det man hör och bortse från det visuella, associativa paketet som följer med genren. Att befria musiken från sin kontext är ofta avslöjande och kan skjuta vilken musikproduktion som helst i sank, oavsett om det är nutida konstmusik eller pop. Men här fungerar denna frigörelse som ett sätt att göra musiken rättvisa. Morton Feldmans anspråkslösa staplande av klanger efter varandra undvik subtilt mentala bilder och ideala objekt. En rå och materiell syn på musik, men uttryckt med en poetisk kraft som få lyckats med efter honom. När Bombax bombax är som bäst upphör rummet att existera och klangerna blir en stillsam rytmisering av vardagen.

Christian Hörgren

Lira

Noise på svenska. För alla vänner av noise, experimentell och ny (med betoning på ny) musik, lär skivbolaget Bombax Bombax innebära lilla julafton. Bolaget rivstartar med inte mindre än tre utgivningar på en och samma gång. Samtliga tjusigt besläktade i form av Elinor Ströms läckert illustrerade omslag. Även musikaliskt är skivorna tydligt sammanlänkande med flera musiker som går in och ut på de tre skivorna.

Skogen är en kvintett som här framför en 39 minuter lång komposition signerad pianisten Magnus Granberg. Dennes avhuggna pianoslingor backas upp av skålar, cymbaler, en cello och diverse elektronik. Här finns dessutom ljud som kort och gott tilldelats den underbara definitionen ”föremål”. Soundet är trevande och undersökande. Skogen rör på sig i snigeltakt. Visst har man hittat sin egen formel, men detta är också den mest statiska skivan av de tre.

Unforgettable H2O står på en grund av utdragna ljud som utsätts för korta, intensiva attacker. På Flatefjäll framkallar man mängder av sådana, men ansiktena bakom dem förblir osynliga. Det är som om fabriken slagit igen och människorna sedan länge gått hem. Maskinerna har fått stå kvar och tillåts nu leva sitt eget liv. De pyser och frustar i sin ensamhet. Det luktar bränt. Slagverk, elektroniska effekter och (!) en radio sägs utgöra instrumenten, men det är inte helt enkelt att urskilja alla gånger.

Medlem i H2O är Anders Dahl, som för mig är den mest välrenommerade bland samtliga medverkande musiker på dessa tre skivor. Dahl, som tidigare har givit ut John Fahey-inspirerande gitarrkompositioner för det lilla skivbolaget Häpna, tar med denna soloskiva ett djupare kliv ner i det obestämda. På Doorbells har Dahl satt instrumenten i skruvstädet och vridit om. Likt sina två syskonutgåvor på Bombax är resultatet inte alltigenom njutbart. Men så är detta inte heller ambitionen för denna trio skivor. Bombax utmanar vårt sätt att lyssna på musik och ifrågasätter vår rätt till att definiera vad musik är. Ser man saken i ett sådant perspektiv är det här ett lysande initiativ.

David Rune