edition: 3
background illustration


Seek and you shall find! Ring the bell and Anders will open the gate to beguiling, bewildering pastures where sheep are fed and music is made. Don’t be afraid of this wonderful place where life and art is not kept apart, where hi-fi and lo-fi, lowbrow and highbrow, kazoo and computer all are our friends!

Anders Dahl is, of course, your good shepherd of experimental music, preferably spending his precious time in rural Skårve herding his cattle and cultivating and decultivating the worlds of music, til the day they all will be one.

Bombax bombax is proud to present the eagerly awaited follow-up to composer and sound artist Anders Dahl’s critically acclaimed albums on Häpna and Kning Disk. Edition of 165 handmade, screen printed copies with original artwork by Oslo-based artist Elinor Ström.


  1. Doorbell, feedback, tapes, electronics (26’12)
  2. Doorbell, tuning fork, crotale, clarinet, recorder, pitch pipe, bouzouki, guitar, electronics (20’33)
  3. Doorbell, electronics, toy piano, sitar, tapes (16’23)


Anders Dahl – Doorbell, feedback, tapes, electronics (excerpt)

Anders Dahl – Doorbell, tuning fork, crotale, clarinet, recorder, pitch pipe, bouzouki, guitar, electronics (two excerpts)

Anders Dahl – Doorbell, electronics, toy piano, sitar, tapes (two excerpts)


Signal to Noise

Bombax bombax is a new CD-R label from Sweden with an appealing, consistent packaging aesthetic – each disc in a slipcase, wrapped in a screen-printed sleeve with artwork from Elinor Ström – and an equally considered release schedule. Their first batch of titles remind me a little of the glory days of the Swedish Häpna imprint, something reinforced both by the music contained on the releases, touching as it does on modern composition, sound art, minimalism and chamber/ post-rock, and personnel, as Skogen´s Magnus Granberg and Henrik Olsson also make up Sheriff, whose self-titled album from 2001 was Häpnas´s fourth release. But Bombax bombax feel more refined, perhaps ascetic, and less given at this early stage to populist moves. — On his own, Unforgettable H2O´s Dahl builds electro-acoustic processionals which cross over into the world of modern laptop art: much like the music of Swedish trio Tape, Dahl´s compositions are sturdy and considered, but their sounds are welcoming – there are touches of drone and folk throughout, even as the opening ”Doorbell, feedback, tapes, electronics” whittles away quietly, sculpting form from blocks of electro-abstraction. As the title suggests, the humble doorbell is the hinge for the three pieces on here, though it´s sufficiently alienated from one´s mental impression of the doorbell´s sound and function. Dahl´s compositions are long and lovely, intricate and patiently wrought, and slyly experimental – they reward patient even as they also allow the listener to float and bob in the ‘now’ of sound. Modern collage, beautifully realized.

Jon Dale

The Wire

As I put this disc in the CD player I began to wonder idly if there are many albums that have been inspired by Jehovah’s Witnesses or the Avon Lady. Actually, the doorbells that Dahl used to create these three tracks over a four-year period are rarely directly audible or recognizable as such, since the alerting sound is set amongst and modified by electronics, feedback, tape, toy piano, tuning fork, pitch pipe and a number of conventional instruments, albeit not used in a conventional manner. If memory serves, it was Derek Bailey who used to point out that, even if you knew he was perfectly capable of playing “Cherokee” or “I Got Rhythm”, it was hardly likely to alter your reaction to his free improvising. Likewise, the origin of the sounds on Doorbells is really only of academic interest…but I like to know these things.

Dahl plays with spatial placement, so that after an initial listen I switched from speakers to headphones, curious to know how different the music would sound inside my head. The drawback with this was that long passages of high frequencies caused overload, even for my ancient ears. The neigbours’ dogs were fascinated, though.

Each piece is founded principally on sustained tones, some with a vaguely Industrial caste, others suggesting breath, mostly evoking Tibetan singing bowls, but there are many underlying incidents of varying durations. The second piece is divided into `movements´ by short passages of silence or near-silence (those upper frequencies linger tenaciously among the cavities and ear-bones) but without losing the concentration built up by preceding sounds. The third surprises with a prelude that could be a vinyl run-out groove on an unearthed, poorly-damped turntable, though I assume it isn’t.
Earlier flippant remarks notwithstanding, I’m a sucker of long standing for this kind of self-reflective, timbre-nurturing electroacoustic creation. The album is issued in an edition of 165 copies with handmade, screenprinted sleeves by Maria Hagglund.

Barry Witherden


The third release on the label comes from Anders Dahl. A member of Unforgettable H2O but also an established electronic composer and musician in his own right, with a number of solo releases behind him. If Doorbells sounds an odd title for a CD then it probably makes more sense if you know that each of the three pieces on the album utilise doorbells alongside a multitude of other objects to form the music. The track titles detail the items used more precisely. The opening twenty-six minute piece for instance is named Doorbell, feedback, tapes, electronics, yet without the titles to give it away you would be hard pressed to identify the sound of a doorbell here. If such a thing as doorbell extended technique could possibly exist it is used to the full here.

Dahl uses a computer to knit together sections of separately recorded sound taken from improvisational explorations of his set-up. With only one or two minor exceptions the sounds are not treated or processed with the computer, only edited and layered together into a patchwork collage. On the first track there is little repetition of sounds, with most elements of the collage being several seconds in length, thus allowing the music to retain some of the immediacy of improvisation. Rather than anything like the microscopic structures of John Wall I am reminded here of a less percussive Will Guthrie. The music has the raw feel of open circuits and distressed metal rather than the polished, digital shine that is so often the result of similar computer sequenced composition.

The second piece, (with a title listing some nine different instruments) has a softer, more melodic feel to it. The slowly looping chimes present throughout much of the track are perhaps reminiscent of Steve Roden’s composition, though the bed of rough electronics beneath them undermines any sense of prettiness.

The third, and shortest track at sixteen minutes in length apparently involves toy piano, sitar and tapes alongside the doorbell and electronics that feature on every piece. After a few moments of soft, brooding drone the track explodes into a brief stretch of blasts of white noise and ugly electronic shrieks. This somewhat violent passage soon dissipates however and a revolving pattern of tinny chimes, (presumably from the toy piano) and gently buzzing electronics rises up from beneath the chaos. This calm after the storm gradually evolves, the chimes blurring into each other as the track, and the album drifts to an end. The music of this final piece encapsulates the sensibility of the album in general, a blend of the beautiful and the menacing placed closely alongside each other. In places Doorbells can be quite an uncomfortable experience, and elsewhere its calmness verges on the soporific, making it quite a challenging album to listen to.

All three of these fine, difficult to categorise releases are available in small editions of just 165 copies so move fast to grab them. I look forward to hearing more from Bombax bombax and its musicians soon.

Richard Pinnell


Bombax Bombax, a new label entrant in the experimental sound sweepstakes, is the brainchild of Swedish artists Anders Dahl, Magnus Granberg, Maria Hägglund, and Erik Carlsson. That they’ve previously issued material on labels such as Häpna and Kning Disk provides an immediate indication of the explorative, left-field music-making the producers’ collective imprint intends to specialize in. Available in limited amounts (165 handmade, screen-printed copies), inaugural releases by Anders Dahl and Skogen are described as “modestly exuberant”—a curious choice of words perhaps but not inaccurate.

(A review of Skogen used to be here…)

The same applies to Anders Dahl’s Doorbells, an hour-long collection whose three track titles give a strong hint of their content all by themselves: “Doorbells, feedback, tapes, electronics,” “Doorbell, tuning fork, crotale, clarinet, recorder, pitch pipe, bouzouki, guitar, electronics,” and “Doorbell, electronics, toy piano, sitar, tapes.” They’re immersive, long-form sound worlds of constantly mutating character where electrical tones stretch for minutes on end while manipulated sounds converse using sometimes industrially-tinted phraseology. The second piece benefits from the inclusion of acoustic sounds such as woodwinds whose overlap turns them into droning pedal points. During its twenty-minute reign, bell tones cross paths with electronic fuzz and exhalations of varying character. An unexpected interval of silence occurs halfway through before high-pitched electrical tones re-emerge which are slowly fleshed out by gamelan strikes and other engine-like noises. Though occasional sounds of relatively more natural character appear, the third piece is more brutally electronic in character in its first half and dominated by the cold fusion of sputtering noise patterns and rumbling splatter. Thankfully, the second half brings the piece down to a less tumultuous level to end the album more peacefully.

Vital Weekly

Music by Anders Dahl was released before by Kning Disk, Häpna (see Vital Weekly 528) and Con-V (Vital Weekly 443, a collaboration with Henrik Olsson). He has three long pieces here, each made with a doorbell, plus whatever extra, which is all mentioned in the title: feedback, tapes, electronics (#1), tuning fork, crotale, clarinet, recorder, pitch pipe, bouzouki, guitar, electronics (#2), electronics, toy piano, sitar and tapes (#3). No mention of a computer, but no doubt that plays an important role in his music. The doorbell is something that is hard to recognize in these pieces. But I believe that is hardly important. Its perhaps more like a conceptual pun. In each of three pieces, Dahl uses a different approach to the same subject. He wants to play music that is highly atmospheric with slow developments, but because of the different instruments used per track, the ideas are sketched out differently. Computer processing seems to be playing a big role, it seems, but it doesn’t always ‘hide’ the sound of the real instruments. The processing sets the background. Despite that Dahl also maintains a certain lo-fi quality in the music, a sort of New Zealand attitude. This release is the only that is ‘composed’ in a more traditional Vital Weekly sense and was graded ‘best out of three’ here.

Frans de Waard

Reviews in Swedish


Rating 4 of 5

Double review: Unforgettable H2O – Flatefjäll & Anders Dahl – Doorbells

Två skivor från ett nystartat experimentbolag hemmahörande i Stockholm och den lilla bohuslänska orten Skårve. Kombinationen av det stora och det lilla är en del av poängen. Musiken är full av storslagna och oansenliga ljud, abstrakta och konkreta klanger, men det väsentliga är känslan av frihet. Här blir världen nyupptäckt och omskapad utifrån ett material som många skulle uppfatta som irrelevant, en form av skräp. Ljuden från leksakspiano, dörrklocka, klarinett, radioapparat och dator finns där som en serie potentiella fantasiriken, och varje ögonblick är en öppning in i det som gör verkligheten tätare, mer gåtfull. Skönheten ligger i känslan av väntan, i de utdragna ögonblicken av försjunkenhet som gör lyssnandet vidöppet.

Magnus Haglund

Sound of Music

I Anders Dahls musik finns både skörhet och obönhörlighet. Till varje stycke redovisas för ljudkällorna med dörrklockan som gemensam nämnare. Jag förväntar mig då en substantivrik musik av konkret slag. Redogörelsen förespeglar en naiv upptagenhet/uppgörelse med sinnevärldens fenomen. Men till exempel tredje styckets konstaterande ”doorbell, electronics, toy piano, sitar, tapes” vittnar i lyssnarsituationen illa om vad jag upplever. Det fascinerar mig, eftersom det snarare blottar ett tvivel på dessa ting varav musiken tycks bestå: ungefär som Duchamps ”om man knackar på något är det inte alltid man känner igen ljudet”. Igenkänningen löses upp, så som språket gör då grammatiken förgasas.

Det finns en förenande klockklang som ledmotiv i albumet. Vissa ljud plockas fram som enkla enfingersmelodier, små tonslingor av ödslighet. Andra rörs ihop med rytmisk styrka och stegrande dynamik till riktiga oväder. Det viner kring öronen. Anders Dahl har en stark förmåga att finna ljudblock, rörelser, klangvärldar som lätt fastnar i minnet. Och jag vet inte om jag övertolkar, men istället för ljudstudier av vass konsekvens har han byggt upp rum av känslor. Ur substantiven har han lockat oväntade egenskaper, det har blivit ett album fyllt av adjektivens energi och möjlighet att locka fram vemod. Föremålen, den normala betydelsen och identiteten, må vara upplöst, men ändå finner jag i Anders Dahl en grammatiker av rang, där den exakta interpunktionen, också då bisatserna är många och slingriga, hålls högt. Det är så att säga lätt att följa med. Det finns en andning och ett hjärtslag som hos en bra text.

Det är därför flödet är så starkt och övertygande. Samtidigt använder sig Dahl av klanger som oftast känns eroderade, slitna, nötta, sköra. Därför också intimt närvarande. Det finns inte den elektroniska kraften hos överväldigande volym. Inte heller smärtan vid rundgången. Mer liknar det Duchamps nyfikna knackande på föremålen. Då man är mindre förutfattad och självklok och mer undrande och vågar förundras och ryckas med av vad man själv funnit – mer än av andras förväntningar.

Sist men inte minst, jag förlorar snabbt intresset för varifrån ljuden hämtats, därför att det faktiskt svänger på ett alldeles egenmäktigt vis.

Thomas Millroth

Nutida Musik

Bombax bombax är ett nystartat skivbolag som under 2008 debuterade med tre fonogram i en begränsad upplaga om 165 skivor vardera. En spindel i nätet är ljudmakaren Anders Dahl, och medverkar gör musiker som även spelar med Gul 3, Sheriff och The Tiny. Kretsen ur vilken musiken är sprungen ägnar sig åt ett icke-akademiskt utforskande av gränsen mellan musik och konst, natur och kultur, ordning och kaos och inte minst tystnad och ljud.

Förutom Bombax bombax finns det två etablerade skivbolag i Sverige som ger ut musik med ett likartat uttryck, Kning disk och Häpna. Kning disk har en bredare katalog som rymmer återutgivningar, lågmäld pop, fri improvisation, folktronica och ren electronica. Skivbolaget Häpna utgörs till stor del av kretsen runt gruppen Tape och basisten Johan Berthling. Bolaget har en mindre katalog med ett mer koncentrerat uttryck där reducerad instrumental stämningsmusik möter electronica. Anders Dahl har tidigare gett ut skivor på både Häpna och Kning disk. Det finns en sammanhängande estetik inom denna musikaliska gruppering som hämtar sitt syre från naturen, det organiska, det ofärdiga, det som är tecknat i blyerts, den analoga världen, de små berättelserna och det outsagda. Estetiken återkommer i musiken och i låtnamn och grafik. Det är ett jordnära perspektiv, det är Harry Martinsson när han skriver om granskogen. En dörr mot nyproggen står på glänt, liksom en mot den meditativa musiken. Men dörren till akademin och den komplexa konstmusiken är faktiskt inte helt stängd. I alla fall inte på dessa tre album.

Anders Dahls bidrag Doorbells belönades nyligen med de oberoende skivbolagens pris Manifestpriset i genren konstmusik. Skivan består av fyra bandstycken som är döpta efter de föremål som ljuder på respektive spår. Det är enlet och fridfullt, det knirrar och sprakar, darrar till och blir tyst, piper och knäpper. Ljudens ursprung försvinner i en gles, på gränsen till anspråkslös musikalisk väv. Albumet Skogen av gruppen med samma namn påminner inte så lite om Morton Feldmans kammarmusik. Det är musik spelad på piano, cello, slagverk, objekt och elektronik. Riktningslösheten, upprepandet, luftigheten och tystnaden ger tillsammans med namnet Skogen poetiska associationer som rör sig långt bortanför den nötta och skäggproggiga skogsestetiken som missbrukats inom den alternativa musiken i flera år. I konstellationen Unforgettable H2O möts Anders Dahl, medlemmar från Skogen och Matilda Nordenström på radio. Deras album Flatefjäll är bitvis det mest lågmälda av de tre, men bitvis finns vissa noiseinslag i form av skitigt radiobrus. Den spröda texturen återkommer även på detta album.

Musiken på Bombax bombax utgåvor befinner sig i gränslandet mellan noterat och improviserat. I alla fall låter det så. Det är dock en musik som faktiskt inte engagerar sig i denna fråga överhuvudtaget. Den svåra frågan är på vilket sätt musiken överhuvudtaget engagerar. Detta tolkas oftast som ett negativt omdöme, men i detta fall är det tvärtom. Det finns samtida referenser till japansk improvisationsmusik och lågmäld elektronika, likväl som till föregångare som AMM och Stockhausen. Man skulle även kunna spåra musiken bakåt via Harold Budds meditativa Avalon Sutra (Samadhi Sound, 2005), passera Tony Scotts märkliga västkustalbum Music for Zen Meditation (Polygram, 1959) och landa i den sydostasiatiska rituella musiken. Det förekommer gamelan och musiken har bitvis processionskaraktär. Mer relevant känns dock jämförelsen med Morton Feldman, i alla fall om vi skall tala om det man hör och bortse från det visuella, associativa paketet som följer med genren. Att befria musiken från sin kontext är ofta avslöjande och kan skjuta vilken musikproduktion som helst i sank, oavsett om det är nutida konstmusik eller pop. Men här fungerar denna frigörelse som ett sätt att göra musiken rättvisa. Morton Feldmans anspråkslösa staplande av klanger efter varandra undvik subtilt mentala bilder och ideala objekt. En rå och materiell syn på musik, men uttryckt med en poetisk kraft som få lyckats med efter honom. När Bombax bombax är som bäst upphör rummet att existera och klangerna blir en stillsam rytmisering av vardagen.

Christian Hörgren


Noise på svenska. För alla vänner av noise, experimentell och ny (med betoning på ny) musik, lär skivbolaget Bombax Bombax innebära lilla julafton. Bolaget rivstartar med inte mindre än tre utgivningar på en och samma gång. Samtliga tjusigt besläktade i form av Elinor Ströms läckert illustrerade omslag. Även musikaliskt är skivorna tydligt sammanlänkande med flera musiker som går in och ut på de tre skivorna. Skogen är en kvintett som här framför en 39 minuter lång komposition signerad pianisten Magnus Granberg. Dennes avhuggna pianoslingor backas upp av skålar, cymbaler, en cello och diverse elektronik. Här finns dessutom ljud som kort och gott tilldelats den underbara definitionen ”föremål”. Soundet är trevande och undersökande. Skogen rör på sig i snigeltakt. Visst har man hittat sin egen formel, men detta är också den mest statiska skivan av de tre.

Unforgettable H2O står på en grund av utdragna ljud som utsätts för korta, intensiva attacker. På Flatefjäll framkallar man mängder av sådana, men ansiktena bakom dem förblir osynliga. Det är som om fabriken slagit igen och människorna sedan länge gått hem. Maskinerna har fått stå kvar och tillåts nu leva sitt eget liv. De pyser och frustar i sin ensamhet. Det luktar bränt. Slagverk, elektroniska effekter och (!) en radio sägs utgöra instrumenten, men det är inte helt enkelt att urskilja alla gånger.

Medlem i H2O är Anders Dahl, som för mig är den mest välrenommerade bland samtliga medverkande musiker på dessa tre skivor. Dahl, som tidigare har givit ut John Fahey-inspirerande gitarrkompositioner för det lilla skivbolaget Häpna, tar med denna soloskiva ett djupare kliv ner i det obestämda. På Doorbells har Dahl satt instrumenten i skruvstädet och vridit om. Likt sina två syskonutgåvor på Bombax är resultatet inte alltigenom njutbart. Men så är detta inte heller ambitionen för denna trio skivor. Bombax utmanar vårt sätt att lyssna på musik och ifrågasätter vår rätt till att definiera vad musik är. Ser man saken i ett sådant perspektiv är det här ett lysande initiativ.

David Rune