Kipling’s wrong! We know for sure,
these guys have made him seem obscure!
At last, the poet in his prime,
surpassed by cruel, relentless time!

It is with great relief and considerable satisfaction that Bombax bombax has the undisguised delight presenting a music in which all conceivable oppositions are humbly and modestly reconciled! In Search of Wild Tulips is an album by japanese improvisors Tetuzi Akiyama and Toshimaru Nakamura and swedish percussionists Erik Carlsson and Henrik Olsson. Together they make music of razor-sharp cut, unaffected courage and shocking equilibrium.

Tetuzi Akiyama: Acoustic guitar
Erik Carlsson: Selected percussion
Toshimaru Nakamura: No-input mixingboard
Henrik Olsson: Drum, cymbal, five glasses and a bowl

Mixed and mastered 2009 by Toshimaru Nakamura. Artwork, Mom with a Rifle, by Anna-Lena Jaktlund. Edition of 165 handmade copies. Screen printed and assembled by Maria Hägglund.

In Search of Wild Tulips is sold out!

Tracks

1. Stockholm (13′58)
2. Göteborg (26′09)
3. Malmö (8′26)

Listen

Stockholm (excerpt)

Göteborg (excerpt)

Reviews

The Wire

Despite this music’s leisurely pace, it’s all too easy to overlook how dangerous a player Nakamura is, especially when his quiter sounds are partially obscured by other instruments, notably Erik Carlsson and Henrik Olsson’s delicate yet obtrusive pinging percussion on “In Search of Wild Tulips”, recorded during the same 2008 tour of Sweden as the first two tracks on “Semi-Impressionism”. “Tulips” is a more relaxed and unashamedly beautiful affair, but relegating it to the status of pretty wallpaper, à la David Sylvian’s “Manafon”, would be doing it a profound disservice. The interplay between the two duos is discreet, supple and extremely musical.
The Wire #312, February 2010

Dan Warburton

The Watchful Ear

In Search of Wild Tulips is the name of the last of the three recent Bombax Bombax releases, a quartet by Japan’s Toshimaru Nakamura (no-input mixing board) and Tetuzi Akiyama (acoustic guitar) alongside the Swedish Bombax regulars Erik Carlsson (selected percussion) and Henrik Olsson (drum, cymbal, fiveglasses and a bowl). The disc contains three pieces, one each recorded in three different Swedish cities as part of a tour that took place (I think) early this year. The label’s website, in their characteristically fun manner, describe the music as having a “shocking equilibrium” to it. That’s a good way to picture this music actually, as there is a sense of even, calm balance right through the three tracks. There is variety in the sounds and instrumentation used, but like different sized cogs and springs in a makeshift clockwork system the individual characters here come together with a seemingly seamless precision to make improvised music that is steadily slow but precisely defined.

There is also a prettiness to much of the album, borne out of the ringing, chiming, tinkling sounds used by the quartet, which alongside the precision does make the music feel relatively safe, unlikely to suddenly explode in any given direction, but the lack of extreme use of dynamics or surprise are made up for by the feel of craftsmanship and intricate structure found throughout the album. Right from the outset, in the first seconds of the first track, as a tiny gentle flutter of ruffled feedback from Toshi Nakamura’s no-input mixing board is followed immediately by a tiny chime of something like a bell the musician’s ability to listen carefully and respond quickly becomes apparent.

All three of the pieces here are quite charming to listen to, interesting little sculptures in sound that at worst just underline the dexterity of the musicians involved, but at best, and quite often, sound very beautiful indeed. In Search… seems to shy away from any grand statements, maintaining an unassuming character throughout, but still, if listened to carefully, paying attention to which musician makes which sound, the CD reveals a series of lively tensions that perhaps are not so obvious on a more “surface” listen. Although the album really stands as a strong example of how improvising musicians that might not know each other’s playing so much can come together and make music that really sounds perfectly in tune, it also reveals that there are two duos at the heart of the music here, as the two Japanese have played together often, as have the two Swedes. There is a gentle tension between the abstract splattered electronics of Nakamura and the more precise, cubic structures of the two percussionists, with Akiyama mostly playing alongside and through his more familiar colleague, but also in places switching into a repetitive, rhythmic mode to match the European players.

Overall, In Search of Wild Tulips makes for a lovely, relaxed listen, with a thinly veiled undercurrent of energy floating just below the surface. The sense of perfected timing and structure so common to the releases on the Bombax bombax label is present, but with enough banana skins left lying about for it to shoot off in unexpected directions every now and again. Another fine release.
http://www.thewatchfulear.com/?p=2000

Richard Pinnell

Just outside

Take the music from “Semi-Impressionism”, abstract it out a bit, add two percussionists with a tendency toward the bowed and ringing, and you have this bonbon of a release. If anything, perhaps it errs on the sweet side of things, but it’s certainly a warm bath, something neophytes to the genre could quite possibly pick up on. The closing minutes of the second track are almost radio-friendly! (well, not quite…). The label (wryly or otherwise) seems to be all about happiness and this disc is rather infused with it. Very nice, though, just this side of cloying.
olewnick.blogspot.com/2009/12/ryu-hankil-becoming-typewriter.html

Brian Olewnick

Vital Weekly

Swedish label Bombax Bombax doesn’t release a lot, usually three a year, but I am sure these three will be available before the date mentioned on the press release, December 14th 2010. These releases come in an edition of 165 copies in a nice silkscreened cover (although the small print is not always easy to read). Bombax Bombax deal with improvised music, mostly by Swedish players. The first however is by two Swedish guys, Erik Carlsson (selected percussion) and Henrik Olsson (drum, cymbal, five glasses and a bowl) along with two key players on the scene from Japan, Toshimaru Nakamura (no-input mixing board) and Tetuzi Akiyama (acoustic guitar). Their release is simply great. An excellent combination of Nakamaru’s sine wave like sounds, cracks and hiss from the mixing board with the acoustic input of the other three. Each piece is a live cut. In Malmo things sounds piercing from Nakamaru’s side, but Olsson’s wine glasses, the bow on a cymbal and Akiyama’s sparse input on the guitar make this into a true delight.
www.vitalweekly.net/706.html

Frans de Waard

Reviews in Swedish

GP

Tre nya titlar på den nystartade och musikerdrivna etiketten Bombax Bombax. Gemensamt för dessa tre skivor är dels slagverkaren Erik Carlssons medverkan – en enastående känslig och gränsutforskande musiker som kombinerar ett precisr klangspråk med en ovanlig intensitet i utrycket – dels att musiken skapar sitt allderles egna rum, mittemellan ljudkonst och freeformimprovisation.
Det gäller att spetsa öronen, för många av ljuden är små och knappt noterbara, men i det reducerade tonspråket finns någonting raffinerat, en sorts vardagens inåtvända upphöjdhet. På en av skivorna, In search of wild tulips, finns resultatet av den turné som Eric Carlsson och Henrik Olsson gjorde våren 2008 tillsammans med de japanska musikerna Tetuzi Akiyama och Toshimaru Nakamura. Titlarna anger platserna där inspelningarna är gjorda: Stockholm, Göteborg och Malmö. På ett märkligt vis blir också dessa angivelser en form av poesi.
www.gp.se

Magnus Haglund

Lira

Elektroakustiskt. Det lilla experimentbolaget Bombax Bombax verkar ha gjort det till sin tradition att årligen släppa tre skivor samtidigt. Samtliga handtryckta i en begränsad upplaga om 165 exempel vardera, och i år med – för musiktypen – minst sagt ovanliga omslag designade av Anna Lena Jaktlund. En av dessa tre skivor är Skog och Dals Skogar, berg och dalar. Gruppen består av elektroakustikensemblen Skog samt ljudkonstnären Anders Dahl – därav namnet. Med få givna mallar traskar de sig igenom dunkla, sinnrikt konstruerade ljudlandskap där begrepp som ”början” och ”slut” är av ringa betydelse. Utmärkande är de rent fantastiska kontrasterna mellan det försiktigt tassande piano- och slagverkspelet och de hotfulla oljudskaskader som kommer svepandes likt pustar av en elektrifierad orkan – ofta då man minst anar det. Om det inte hade varit för frånvaron av melodiska element så hade en jämförelse mellan detta och den australienske elektronikern Ben Frosts senaste mästerverk By the throat inte varit helt orimlig.En annan skiva i trion av Bombax-släpp från 2009 är slagverkarna Henrik Olsson och Erik Carlssons samarbete med de japanska oljudsmakarna Toshimaru Nakamura och Tetuzi Akiyama. Musikaliskt är det till större delen sinustoner i minimalistisk förpackning. Ibland avbrutna av kortare strömningar av brusande elektronik eller diskreta slagverksklanger. Nyanserna kräver nästan hörlurar för att uppskattas till fullo – som dock bör användas med viss försiktighet; plötsliga diskanttoner av denna sort kan vara minst sagt oförlåtande för icke anande öron.
www.lira.se

David Olivecrona

Bells are ringing loud and clear,
how queerly blessed they all appear!
When sounding from the air above,
instil in all an urge to love!

It is with bursting pride and humble exhilaration that Bombax bombax presents the debut album of percussion player Erik Carlsson, a wonder of urgent clarity and contemplative ecstasy! Erik Carlsson is an improvising percussionist whose blissful sounds resound throughout the world. Apart from performing solo, he is also heard with musicians and ensembles such as Martin Küchen, Axel Dörner, Skogen and Mats Gustafsson’s Swedish Azz.

Erik Carlsson: Selected percussion

Recorded, mixed and mastered by Daniel Karlsson at EMS, Stockholm 2009. Artwork, Dad in the Tree, by Anna-Lena Jaktlund. Edition of 165 handmade copies. Screen printed and assembled by Maria Hägglund.

Tracks

1. My Heart Was Screamin’ Like a Cow (12′53)
2. Vanity Captured Me Once Again (7′19)
3. We Could Die (8′45)

Listen

My Heart Was Screamin’ Like a Cow(excerpt)

We Could Die (excerpt)

Reviews

The Watchful Ear

When I was in Ireland recently I was kindly given copies of three new releases on the Swedish Bombax, Bombax label. I was handed them by the percussionist Erik Carlsson, who manages to appear on all three of them. I like this label quite a bit, and wrote about their first series of three excellent discs here. The first of the three discs I have listened to is actually a solo from Carlsson named, rather finely, Let’s Fall in Love!.

The CD, which I think is Carlsson’s first solo outing contains three tracks and clocks in at just under half an hour in length. From what I can tell it is an entirely acoustic affair, though Carlsson has used electronics in his set-up on other occasions. Solo acoustic percussion improvisation is always a difficult thing to pull off. Minimal approaches to the form tend to work well, Sean Meehan and Mark Wastell’s work springs to mind, but music involving a wider range of textures rarely sound great to my ears. There are doubtlessly many great examples I am forgetting, but right now only Le Quan Ninh’s solo work springs to mind when it comes to busier solo work.

Erik Carlsson’s music is neither busy or minimal. In fact it is very hard to categorise indeed, not really belonging to any of the supposed camps within modern improvised music, which can only be a good thing. He has a great ear for texture and the quality of sounds, and in collaborative settings I have always been very impressed with his timing. On the opening track here, ludicrously titled My Heart was Screamin’ Like a Cow he leaves very little silence, but works with a range of bowed metals and constant patterns of slowly decaying chimes to present a slow, atmospheric, and gorgeously attractive music. The track opens with a persistent, grinding note coaxed from the edge of something metal with a bow. As this cloying tone is allowed to hang in the air resonating he begins to softly strike a range of small bells and other pieces of metallic percussion so the continual tone is punctuated by this gentle steam of almost ritualistic sounding chimes. As the thirteen minute piece progresses so the bowed sounds disappear and the patterns of bells, joined by a softly struck bass drum and the odd cymbal grow outwards into a continual pattern of more brightly toned, gamelan-like half-rhythms. I can’t really think of anything else that sounds anything like this, the only thing I am vaguely reminded of is Oren Ambarchi’s solo guitar works, but the sounds here are all metallic, all percussive, there is no attempt to hide what is being played. A very beautiful, very simple track and very nicely recorded, so every dying ember of every strike is captured and allowed to dissolve slowly.

The second piece is named Vanity Captured Me Once Again, and is quite a different cup of tea. it opens with a series of quiet little shuffles and textural rubbings, recorded very close, possibly via contact mics. How these are generated is impossible to tell beyond the idea that they are tiny sounds blown up into larger events. Its like listening in on a snail making dinner. This approach to percussion is less unusual, but it is done well here, and once after a couple of listens through I managed to stop wondering how the music had been made and started listening purely to the abstract sounds it works very nicely, a carefully put together little construction rather than just a series of interesting random scribbles.

The title of the final piece really made me laugh, though I’m really not sure why. We Could Die returns us to the bowed and struck small metals, forming a colourful sandwich with a murky, crunchy filling. This final track, just under nine minutes in length uses a narrow, but much higher range of sounds. Tiny bells are struck and allowed to ring, and others are bowed, in no real discernable order, gradually increasing in speed until what we hear is a flurry of silvery tinkling and ringing. Through all of this one particularly piercing continual tone emerges, into which the other strikes fall and slowly disappear. Despite using generally fragile, high pitched sounds at relatively low volume, close listening makes this music overpowering, vibrating around the listener’s head. It certainly isn’t one for tinnitus sufferers, but it is unusual and an engaging work played with no small amount of skill. That description sums up Let’s Fall in Love! in general. Carlsson has risen high in my opinion over recent years but remains largely unsung in wider circles. Definitely one to check out, and I am looking forward to playing the other two new releases he appears on.
www.thewatchfulear.com/?p=1815

Richard Pinnell

Vital Weekly

There’s an old Kollektief album from ‘78 wherein pianist Leo Cuypers sings a delightful version of “Let’s Fall in Love!”. That’s not the case here. Bowed and struck metal on the first track, a rather imposing, even grandiose piece, very much a kind of triumphal percussive march; one can almost envisage garlands being tossed to throngs of devotees. This is followed by a scrabbling piece, okay but indistinguishable from many others; my impression derived from here and the previous release is that Carlsson’s forte is in ringing metal….which he does in spades on the closing track, striking a glockenspiel or similar object without mercy, keeping to its upper reaches. Not bad.
olewnick.blogspot.com/2009/12/ryu-hankil-becoming-typewriter.html

Brian Olewnick

Vital Weekly

Swedish label Bombax Bombax doesn’t release a lot, usually three a year, but I am sure these three will be available before the date mentioned on the press release, December 14th 2010. These releases come in an edition of 165 copies in a nice silkscreened cover (although the small print is not always easy to read). Bombax Bombax deal with improvised music, mostly by Swedish players. The one constant factor in these three new releases is the presence of Erik Carlsson and on his solo release ‘Let’s Fall In Love!’ he still gets credit for solo percussion. In his solo work he is much louder, well or so it seems, than on his other work, with other people. Things buzz, bang and crack at the beginning of this release like a good free improv noise record. But Carlsson shows his qualities as improviser. In ‘Vanity Captured Me Once Again’ he plays around with the total opposite of this: near silence, closely miked small percussive sound, whereas in ‘We Could Die’ he applies a bow to create long sustained sounds and small tinkling bell sounds. I would think that Carlsson would apply multi-track recording in his work, especially in that final piece, but who knows: this might all be just some damn fine live playing.
www.vitalweekly.net/706.html

Frans de Waard

Reviews in Swedish

Sound of music

Vad jag förstår kommer det att bli en årlig tradition att Bombax Bombax släpper tre skivor på raken. Alla med samma omslagskoncept och med musiker och gäster som på något sätt förhåller sig till den svenska improvisationsgruppen Skogen. 2008 kom de första framgångsrika trillingarna som uppmärksammats både internationellt och här hemma, bl.a. med ett Manifestpris till Anders Dahl.

En av årets skivor är en soloskiva av slagverkaren Erik Carlsson. Årets tematiska formgivning, som är utförd av Anna-Lena Jaktlund, gör mig minst sagt perplex. Istället för Elinor Ströms folkhemsnostalgiska partiturvinklar möter jag en härligt absurd bild av en man som hänger upp och ned i ett träd, tryckt i den osmakligaste av alla färger, nämligen rosa. Carlssons skiva heter Let’s Fall in Love och de tre spårens titlar kretsar alla kring någon form av pubertal trängtan. Lite misstänksamt tar jag ut CD:n och då trillar dessutom en liten ”filmis” ut, ni vet en sådan där samlarbild med idoler från sjuttiotalet. På bilden föreställer Carlsson någon som måste kallas för improvärldens tvilling till Chris Isaac. Ironin är total och på sätt och vis är jag med på att det ibland tål att göras narr av improvisationsmusikens outtalade lagar om minimalistisk och arty design. Men intrycket är aningen rådlöst.

Som tur är så följer inte innehållet samma linje, det är allt annat än glättighet och rosa moln. Skivan doftar tung mässing och harts. Dess riktiga kärleksförklaring är till klangen, resonansen och massan. Det första dronande stycket har som fond ljudet av en stor skål som sätts i vibration med hjälp av en stråke. Till denna läggs sedan klanger om vartannat, från djupa bastoner till distinkta nyanser, som likt simtag för stycket fram i en flod av klangfigurer. Det är harmoniskt, varmt, samtidigt som allt hänger på skarven, en slags bräcklighet i all sin solida grund. En omedelbar referens som poppar upp är Frank Perrys storslagna skiva Deep Peace, utgiven på David Toops bolag Quartz Publications för snart trettio år sedan (vilken för övrigt också är tryfferad med allsköns kitsch, men dock i form av ett helt ironifritt new age-svammel).

Det andra spåret bryter av helt med ett lågmält besök i de små ljudens värld. I olika tempon och styrka skrapar, rasslar och vrider Carlsson fram en perkussiv diskussion mellan trummornas grundmaterial: skinnen och metallerna. Jag tycker att det fungerar, även om stycket inte säger mig lika mycket som de övriga. Det blir en slags mullvadsskildring utan någon särskild laddning. Styrkan ligger i de kontrasterande skikten han får fram.

I det tredje spåret möter vi ännu en dimension i Carlssons slagverk: de extremt högfrekventa och visslande tonerna. Det intressanta är att tonerna når en sådan höjd att de löses upp och splittras i ett slags akustiskt duggregn. När tonerna tappar höjd låter de som flöjtljud. Resultatet är ett slags glockenspiel i gråzonen mellan nyfikenhet och tortyr, där tonerna till slut framkallar en sorts klåda på insidan av skallbenet. Det är inte framfört med någon bravur, snarare med en stilla fascination av den tunna gränsen mellan harmoni och smärta.

Let’s Fall in Love är en klart intressant skiva. Jag tittar ännu en gång på ”filmisen” och istället för Chris Isaac ser jag nu en aningen obehaglig polaroidbild av en seriemördare i tonernas rike; en man som lockar till sig klanger för att stycka dem med stråken och paketera dem i rosa cd-konvolut. Den tid på dygnet han inte sysslar med detta så hänger han upp och ned i ett träd.
www.soundofmusic.nu/recension/erik-carlssonlets-fall-love

Johan Redin

GP

Tre nya titlar på den nystartade och musikerdrivna etiketten Bombax Bombax. Gemensamt för dessa tre skivor är dels slagverkaren Erik Carlssons medverkan – en enastående känslig och gränsutforskande musiker som kombinerar ett precisr klangspråk med en ovanlig intensitet i utrycket – dels att musiken skapar sitt allderles egna rum, mittemellan ljudkonst och freeformimprovisation.
Det gäller att spetsa öronen, för många av ljuden är små och knappt noterbara, men i det reducerade tonspråket finns någonting raffinerat, en sorts vardagens inåtvända upphöjdhet. På en av skivorna, In search of wild tulips, finns resultatet av den turné som Eric Carlsson och Henrik Olsson gjorde våren 2008 tillsammans med de japanska musikerna Tetuzi Akiyama och Toshimaru Nakamura. Titlarna anger platserna där inspelningarna är gjorda: Stockholm, Göteborg och Malmö. På ett märkligt vis blir också dessa angivelser en form av poesi.
www.gp.se

Magnus Haglund

Valley low and mountain high,
under clear and open sky
paths they cross and drift apart,
unite in woods, so wild at heart!

Skog och dal is a collaboration between composer and sound artist Anders Dahl and the improvising chamber ensemble Skogen. Together they create a music where intentions and nonintentions diverge, coincide and unite in veiled transparency. The members of Skog och dal are profusely represented on the Bombax bombax label, but have also released their music on labels such as Häpna, Kning Disk and Con-V.

Erik Carlsson: Selected percussion
Anders Dahl: Electronics, pump organ, pitch pipe
Magnus Granberg: Piano, saxophone, guitar, glasses
Henrik Olsson: Bowls, cymbals, glasses, microphones, amplifier, walkie-talkies
Leo Svensson: Cello
Petter Wästberg: Electronics, various objects, electric guitar

Music composed by Magnus Granberg and Anders Dahl. Recorded by Skog och dal in Skårve Nytorp, Gröndal and Majorna during spring and summer 2009. Mixed and mastered by Anders Dahl. Artwork, Dad and his Brother, by Anna-Lena Jaktlund. Edition of 165 handmade copies. Screen printed and assembled by Maria Hägglund.

Tracks

1. Skog, berg, dal (20′02)
2. Berg, skog, dal (19′15)

Listen

Skog, berg, dal (excerpt)

Berg, skog, dal (excerpt)

Reviews

The Watchful Ear

This afternoon and evening I have been playing another of the Bombax bombax titles, a disc named Skogar, berg och dalar credited to Skog och dal, which is the Skogen quintet with Anders Dahl added to the group. I wrote about the first series of releases from the label, including the first Skogen disc here. Skog och dal are the all-Swedish group consisting of Erik Carlsson, (percussion) Anders Dahl (electronics, pump organ, pitch pipe) Magnus Granberg (piano, sax, guitar, glasses) Henrik Olsson (bowls, cymbals, glasses, microphones, amplifier, walkie-talkies) Leo Svensson (cello) and Petter Wastberg (electronics, objects, electric guitar). On this, and the previous release the group perform compositions written by Granberg, though on this release the compositional credits for the two pieces are credited to both Granberg and Dahl, though it isn’t clear if the two worked together as a pair on both tracks or if they wrote one each.

I have no information to hand about how these pieces were written and subsequently performed. i could have sent an email to the composers to try and find out, as I did for the previous review, but on this occasion I have opted not to, simply so I can experience the music without prior ideas about how it was realised or how it should sound. It could be argued that this approach will result in a less well informed review, which is probably correct, but it also results in a more enjoyable listen, and call me selfish but that’s what this blog is all about. Maybe one of the musicians can drop me a line after reading this to add anything pertinent and I’ll write a follow up piece.

As it happens I would probably would not have guessed that this was composed music. It sounds completely and thoroughly improvised. with just a few clues to its compositional origins. Right at the beginning the music jumps straight into an intricate structure with no time required for the musicians to find their feet, perhaps not typical improv, but I would have said this was the result of creative editing if I was listening to this blind. The first track is also exactly twenty minutes long, suggesting a timed structure, and all the musicians seem to move their contributions, for all of their variety through a set of structural shifts at the same time. The last Skogen disc in fact used a composition that essentially gave some structure and organisation to the musicians’ improvisations, and I suspect something similar is at work here. The music sounds very spontaneous. It is jerky and abrupt in places, quite a lot of places in fact, but it also flows nicely through these series of angular patterns and the music sounds thoroughly alive and organic.

It is actually really great work indeed. There are two pieces here, named Skog, berg, dal and Berg, skog dal repsectively, titles that suggest maybe each piece was written by separate composers, but there isn’t enough to seaparate the two tracks stylistically to be sure this is the case. The first track begins revolving around a kind of faltering clockwork styled structure with the two percussionists and Granberg’s piano at the heart, mostly softly played chimes, pings and stray Feldmanesque piano notes quite beautifully drifting around each other suggesting a regular pattern but never really finding one. Woven through this weblike structure are plucked cello notes, little bursts of dissonant electronics that change each time they appear. This collection of massed small sounds. a;; within a similar range but constantly changing and shifting make the music feel like it is played much faster than it actually is. As the piece progresses the sounds begin to slowly spread out however, each individual event allowed to expand from a brief moment into slightly longer durations. There seems to be less playing all round as well, and the music develops a warm, calm feeling, still shifting and changing but flooding outwards away from the tight activity of the opening sections. really involving, fascinating music played with no small amount of skill and resulting in a work of no small amount of beauty.

The second piece works in a similar way to how the opening track began, only at a more steady pace throughout. Sounds seem to turn and click through almost mechanical shapes, but with each note or tap or burst of white noise spaced quite perfectly from the others, and with sounds generally allowed to naturally decay. The music has a strong Feldman feel to it, that sense of repetition but not rigorous rhythm or pattern, a structure but not so strict as to make the music feel rigid. It is music that makes me feel sleepy, like Feldman’s often will, because of the languid, circular sense to the music. There is no gradual shift in dynamic of shape to this second piece, which reveals it to me to definitely be a different score, but it has a similar personality to the first piece.

I enjoyed this music a great deal. It has a character and style quite unlike anythign else I have heard recently and is in equal parts aesthetically beautiful and structurally fascinating. I have listened through several times this afternoon and evening and it doesn’t become boring, and each time through can be heard differently again. In my opinion there is still a lot of scope for exploration of the region midway between composition and improvisation and this release bears out that feeling.

Available from the Bombax bombax website, which is incidentally, one of the nicest uses of the WordPress system I have seen in a while.

Right now, inspired by this music I am now listening to Feldman’s For John Cage, Beautiful.
www.thewatchfulear.com/?p=1881

Richard Pinnell

Just outside

Consisting of Carlsson (percussion), Anders Dahl (electronics, pump organ, pitch pipe), Magnus Granberg (piano, saxophone, guitar, glasses), Henrik Olsson (bowls, cymbals, glasses, microphones, amplifier, walkie-talkie), Leo Svensson (cello) and Petter Wastberg (electronics, objects, guitar). Another solid effort, two tracks of about 20 minutes each. If I’m not entirely enthusiastic about it (as, to some extent, with the two other releases from this label), it’s just that I have a nagging sense of ease about the music, similar (to over-generalize) to the way many for4ears discs have sounded in recent years. The flow is a bit too readily channeled, perhaps. It’s a quibble–this is enjoyable work, but I get the impression these fellows can toss this off without thinking too much about it and would like to hear some tougher approaches. Or go whole hog toward the melodic.
olewnick.blogspot.com/2009/12/ryu-hankil-becoming-typewriter.html

Brian Olewnick

Vital Weekly

Swedish label Bombax Bombax doesn’t release a lot, usually three a year, but I am sure these three will be available before the date mentioned on the press release, December 14th 2010. These releases come in an edition of 165 copies in a nice silkscreened cover (although the small print is not always easy to read). Bombax Bombax deal with improvised music, mostly by Swedish players. Skog Och Dal is almost like a Swedish answer to Mimeo. It features Erik Carlsson (selected percussion), Anders Dahl (electronics, pump organ, pitch pipe), Magnus Granberg (piano, saxophone, guitar, glasses), Henrik Olsson (bowls, cymbals, glasses, microphones, amplifier, walkie-talkies), Leo Svensson (cello) and Petter Wastberg (electronics, various objects, electric guitar). Effectively its a collaboration between Anders Dahl and the improvising chamber ensemble Skogen. Highly improvised here of course too, but I must say its also a bit more regular playing that is going on here. Each of the players does whatever he (no girls here!) does, and does that well, but tension seems to be lacking in this interplay. It carries on as it is, and that’s it. Its not bad, don’t get me wrong there, but no as exciting as the previous release.
www.vitalweekly.net/706.html

Frans de Waard

Reviews in Swedish

Göteborgsposten

Rating 4 of 5
För ett år sedan släppte både den improviserade kammarensemblen Skogen och ljudtrollkarlen Anders Dahl spännande skivor på egna skivbolaget Bombax Bombax. Det aktuella samarbetet är ett musikaliskt flöde som sträcker sig från avklippt kaos till öar av tysta, skarpa detaljer. Klanger kastas ut, försiktigt, alla lyssnar, vem tar nästa steg? Det är som att stiga mitt in i ett skapande rum och ständigt förundras. Piano, cello, elektronik, glas, walkie-talkies. Bland annat. Små ljud i ett stort sammanhang. Undersökningen har bara börjat. Dörren är alltid öppen.
www.gp.se/kulturnoje/musik/1.277042-skog-och-dal

PM Jönsson

Lira

Elektroakustiskt. Det lilla experimentbolaget Bombax Bombax verkar ha gjort det till sin tradition att årligen släppa tre skivor samtidigt. Samtliga handtryckta i en begränsad upplaga om 165 exempel vardera, och i år med – för musiktypen – minst sagt ovanliga omslag designade av Anna Lena Jaktlund. En av dessa tre skivor är Skog och Dals Skogar, berg och dalar. Gruppen består av elektroakustikensemblen Skog samt ljudkonstnären Anders Dahl – därav namnet. Med få givna mallar traskar de sig igenom dunkla, sinnrikt konstruerade ljudlandskap där begrepp som ”början” och ”slut” är av ringa betydelse. Utmärkande är de rent fantastiska kontrasterna mellan det försiktigt tassande piano- och slagverkspelet och de hotfulla oljudskaskader som kommer svepandes likt pustar av en elektrifierad orkan – ofta då man minst anar det. Om det inte hade varit för frånvaron av melodiska element så hade en jämförelse mellan detta och den australienske elektronikern Ben Frosts senaste mästerverk By the throat inte varit helt orimlig.En annan skiva i trion av Bombax-släpp från 2009 är slagverkarna Henrik Olsson och Erik Carlssons samarbete med de japanska oljudsmakarna Toshimaru Nakamura och Tetuzi Akiyama. Musikaliskt är det till större delen sinustoner i minimalistisk förpackning. Ibland avbrutna av kortare strömningar av brusande elektronik eller diskreta slagverksklanger. Nyanserna kräver nästan hörlurar för att uppskattas till fullo – som dock bör användas med viss försiktighet; plötsliga diskanttoner av denna sort kan vara minst sagt oförlåtande för icke anande öron.
www.lira.se

David Olivecrona

When not getting together improvising with Unforgettable H2O, the members are also performing with other musicians around the world; recent collaborators include Tetuzi Akiyama, Toshimaru Nakamura and Axel Dörner. Edition of 165 handmade, screen printed copies with original artwork by Oslo-based artist Elinor Ström.

Unforgettable H2O is:
Erik Carlsson: Percussion, electronics
Anders Dahl: resonators, electronics, computer
Matilda Nordenström: radio, prepared speaker
Henrik Olsson: drum, cymbal, objects and electronics
Petter Wästberg: contact microphones, feedback

Tracks

1. Flatefjäll 1 (25′27)
2. Flatefjäll 2 (16′42)

Listen

Unforgettable H2O – Flatefjäll 1 (excerpt)

Unforgettable H2O – Flatefjäll 2 (excerpt)

Reviews

Signal to Noise

Bombax bombax is a new CD-R label from Sweden with an appealing, consistent packaging aesthetic – each disc in a slipcase, wrapped in a screen-printed sleeve with artwork from Elinor Ström – and an equally considered release schedule. Their first batch of titles remind me a little of the glory days of the Swedish Häpna imprint, something reinforced both by the music contained on the releases, touching as it does on modern composition, sound art, minimalism and chamber/ post-rock, and personnel, as Skogen´s Magnus Granberg and Henrik Olsson also make up Sheriff, whose self-titled album from 2001 was Häpnas´s fourth release. But Bombax bombax feel more refined, perhaps ascetic, and less given at this early stage to populist moves.— Unforgettable H2O´s lineup features Carlsson, Olsson and Wästberg from Skogen, alongside Matilda Nordenström and Anders Dahl. There´s an amount of conceptual consistency between Flatefjäll and Skogen, though Unforgettable H2O are more interested in the amusical properties of percussion and electronics. There´s a junkyard aesthetic to parts of Flatefjäll – scrapings on metal and percussion, blasts of fuzzed-out radio, weeping feedback spilling through clanking cymbals – that´s appealing in it´s roughness, but the playing is also very decisive, with sharpedged cutoffs determining much of the dynamics, alongside a tendency toward incrementally changing repetitions of blocks of audio roughage. Imagine an EAI/musique concrete take on The New Blockader´s anti-art noise.

Jon Dale

Bagatellen

The second release on the label comes from another quintet, the intriguingly named Unforgettable H2O. Three of the musicians from Skogen reappear here, though their instrumentation alters slightly. Carlsson and Olsson both work with percussion and electronic set-ups with Petter Wästberg moving to a microphone and feedback arrangement. They are joined by Anders Dahl’s resonators and computer and Matilda Nordenström’s radio and prepared speaker.

Altogether the music on Flatefjäll is very different to that on Skogen. The increased use of electronic instrumentation obviously alters the sound palette considerably, and if there is any doubt about where the balance between composition and improvisation lies on the Skogen disc then there is no question here that the music is completely improvised.

The first (and longest at twenty-five minutes) of the two tracks begins suddenly with a volley of metallic percussion that is curtailed straight away and replaced by a brief electronic tone. This abrupt exchange sets the mood for the structure of the rest of the piece. The early part of the track continues in this vein with extended sounds used sparingly and the music gathered together into little groups of sudden splatters and thuds coming from all directions. Some obviously acoustic, some obviously electronic, but also plain indeterminable sounds all sit beside each other often in seemingly unrelated patterns but somehow it all works together very well. As the track progresses it slows, and longer, reflective sounds appear here and there. Silences exist, lasting just a few seconds each time but providing the latter part of the music with a sense of assured calm.

Both pieces on the album are named Flatefjäll, apparently the name of a mountain near which the music was recorded. The second of them begins in boisterous fashion, a series of percussive strikes and dirty electronic surges follow each other at a steady pace though rarely overlapping. The music has a pointillistic feel to it, retaining interest through the juxtaposition of sudden sounds rather than any traditional sense of fluid growth. Six minutes into its sixteen minute duration the piece comes out of a longer than usual silence and suddenly bursts into a salvo of jarring percussion and streams of murky static with voices from a disembodied radio peering through. This period seems to loosen the music up somewhat although it still retains a feel of broken clockwork through to the end. Quite unlike anything else I’ve heard in a while.

All three of these fine, difficult to categorise releases are available in small editions of just 165 copies so move fast to grab them. I look forward to hearing more from Bombax bombax and its musicians soon.

Richard Pinnell

Vital Weekly

Several of these members of Skogen are also part of Unforgettable H2O: Carlsson, Olsson and Wästberg, with the addition of Anders Dahl (electronics) and Matilda Nordenström (radio). This here is true improvised music. The press text talks about ‘a cheerful time of cooking, eating and making noise’ – maybe Flatefjäll is a dish of some kind? Here too the plink-plink approach sets the tone, but the more extensive use of electronics along with the more improvised elements on real instruments. Think AMM or Morphogenesis, but with perhaps a bit more action going on at times. Here the players are not purveyors of silence and wanting to let sounds die out, but there is always something going on. Great stuff.

Frans de Waard

Reviews in Swedish

Göteborgsposten

Rating 4 of 5

Double review: Unforgettable H2O – Flatefjäll & Anders Dahl – Doorbells

Två skivor från ett nystartat experimentbolag hemmahörande i Stockholm och den lilla bohuslänska orten Skårve. Kombinationen av det stora och det lilla är en del av poängen. Musiken är full av storslagna och oansenliga ljud, abstrakta och konkreta klanger, men det väsentliga är känslan av frihet. Här blir världen nyupptäckt och omskapad utifrån ett material som många skulle uppfatta som irrelevant, en form av skräp. Ljuden från leksakspiano, dörrklocka, klarinett, radioapparat och dator finns där som en serie potentiella fantasiriken, och varje ögonblick är en öppning in i det som gör verkligheten tätare, mer gåtfull. Skönheten ligger i känslan av väntan, i de utdragna ögonblicken av försjunkenhet som gör lyssnandet vidöppet.

Magnus Haglund

Sound of Music

Unforgettable H2O är en grupp, där även tystnaden är medlem! ???? Jo: Det finns musikgrupper som sällan överraskar sig själva därför att en, flera eller alla medlemmar har behov att hävda ett sätt. De nöjer sig då med att vara nöjda. Kanske fungerar detta utmärkt i tät musikalisk rusningstrafik, där trycket avgör. Men vid eftertanke, dämpning, och, som sagt, då överraskning krävs för resultat, då är det en dålig väg att gå. Mod och djärvhet saknas.

Hos Unforgettable H2O funkar det annorlunda. Eric Carlsson, Anders Dahl, Matilda Nordenström, Henrik Olsson och Petter Wästberg lyckas alla ge varandra konturer. Slagverksspelarna Henrik Olsson och Erik Carlsson har ett egensinnigt vis att skapa korta, knattrande påståenden. Det är distinkt och aldrig mer än nödvändigt. Ingen show, när de söker ut figurer, klanger, och där de lyssnar på verkan innan de tystnar. För att sedan vänta. Andra spelare har lagt sig intill och skapat både skarpa gränser och övergångar. På så vis blir alla inblandade definierade samtidigt som de söker sig till överraskande positioner, som om de väntade svar på sina kvicka infall. Men det här då? Detta spel blir en klangsökande kartläggning av det ljudrum de rör sig i. En och en och alla, de lyfter fram varandra, vilket också ger de tätare, tryckintensiva partierna en oerhörd pregnans. Både kollektivt och i detalj. Koncentration ger mer styrka än röj. Därför blir det mycket luft kring vars och ens bidrag.

Så kan det vara för att man törs lita på sin formulering. På ett plan är metoden additativ, klang och rörelse fogas till varandra klart urskiljbara. Ett annat sätt är att beskriva musiken som rumslig medvetenhet. Där finns en koreografisk, plastisk strävan. Med dessa fem musiker uppstår rörelser i flera dimensioner, där också gränser definieras. Då menar jag både mellan spelarna, där positioner förskjuts, och yttre gränser, alltså ”rummets väggar”. Ofta är musik, frijazz, elektronika, noise, klart frontal. Den bygger på kulminationer som utspelar sig ansikte mot ansikte med lyssnaren. Men jag tycker mycket om då blandningen av akustiska och elektroniska instrument används i en plastisk medvetenhet, där rummet spelar med. Något mer än volymens parameter borde väl idag dekader av erfarenheter från ljudkonsten betyda. Djuptänkande, rörlighet, upplevda gränser spelar in. Här blir tystnaden en viktig del: den definierar spelarna, spelet och helheten. Den blir som ljussättningen i en dansföreställning.

Ungefär så upplever jag Unforgettable H2O. Det går att kategorisera musiken, kanske till och med foga in den i en genre, men det känns oviktigt. Musikernas kraft ligger i förmågan att skapa spänningar sinsemellan. De sliter, drar, snirklar, skär på tvärs i djupled och över en spelyta. Och varje enskilt ljud har sin egen karaktär som en aktör. Musiken kan till och med kännas spöklikt romantiskt, vackert, drömskt eller som något slags goth-dröm. Men den abstrakta mönsterbildningen, där former skjuts in och ut i varandra blandad med förmågan att hålla igen har bidragit till ett mycket personligt uttryck. De litar nämligen på sina småljud.

Thomas Millroth

Nutida Musik

Bombax bombax är ett nystartat skivbolag som under 2008 debuterade med tre fonogram i en begränsad upplaga om 165 skivor vardera. En spindel i nätet är ljudmakaren Anders Dahl, och medverkar gör musiker som även spelar med Gul 3, Sheriff och The Tiny. Kretsen ur vilken musiken är sprungen ägnar sig åt ett icke-akademiskt utforskande av gränsen mellan musik och konst, natur och kultur, ordning och kaos och inte minst tystnad och ljud.

Förutom Bombax bombax finns det två etablerade skivbolag i Sverige som ger ut musik med ett likartat uttryck, Kning disk och Häpna. Kning disk har en bredare katalog som rymmer återutgivningar, lågmäld pop, fri improvisation, folktronica och ren electronica. Skivbolaget Häpna utgörs till stor del av kretsen runt gruppen Tape och basisten Johan Berthling. Bolaget har en mindre katalog med ett mer koncentrerat uttryck där reducerad instrumental stämningsmusik möter electronica. Anders Dahl har tidigare gett ut skivor på både Häpna och Kning disk. Det finns en sammanhängande estetik inom denna musikaliska gruppering som hämtar sitt syre från naturen, det organiska, det ofärdiga, det som är tecknat i blyerts, den analoga världen, de små berättelserna och det outsagda. Estetiken återkommer i musiken och i låtnamn och grafik. Det är ett jordnära perspektiv, det är Harry Martinsson när han skriver om granskogen. En dörr mot nyproggen står på glänt, liksom en mot den meditativa musiken. Men dörren till akademin och den komplexa konstmusiken är faktiskt inte helt stängd. I alla fall inte på dessa tre album.

Anders Dahls bidrag Doorbells belönades nyligen med de oberoende skivbolagens pris Manifestpriset i genren konstmusik. Skivan består av fyra bandstycken som är döpta efter de föremål som ljuder på respektive spår. Det är enlet och fridfullt, det knirrar och sprakar, darrar till och blir tyst, piper och knäpper. Ljudens ursprung försvinner i en gles, på gränsen till anspråkslös musikalisk väv. Albumet Skogen av gruppen med samma namn påminner inte så lite om Morton Feldmans kammarmusik. Det är musik spelad på piano, cello, slagverk, objekt och elektronik. Riktningslösheten, upprepandet, luftigheten och tystnaden ger tillsammans med namnet Skogen poetiska associationer som rör sig långt bortanför den nötta och skäggproggiga skogsestetiken som missbrukats inom den alternativa musiken i flera år. I konstellationen Unforgettable H2O möts Anders Dahl, medlemmar från Skogen och Matilda Nordenström på radio. Deras album Flatefjäll är bitvis det mest lågmälda av de tre, men bitvis finns vissa noiseinslag i form av skitigt radiobrus. Den spröda texturen återkommer även på detta album.

Musiken på Bombax bombax utgåvor befinner sig i gränslandet mellan noterat och improviserat. I alla fall låter det så. Det är dock en musik som faktiskt inte engagerar sig i denna fråga överhuvudtaget. Den svåra frågan är på vilket sätt musiken överhuvudtaget engagerar. Detta tolkas oftast som ett negativt omdöme, men i detta fall är det tvärtom. Det finns samtida referenser till japansk improvisationsmusik och lågmäld elektronika, likväl som till föregångare som AMM och Stockhausen. Man skulle även kunna spåra musiken bakåt via Harold Budds meditativa Avalon Sutra (Samadhi Sound, 2005), passera Tony Scotts märkliga västkustalbum Music for Zen Meditation (Polygram, 1959) och landa i den sydostasiatiska rituella musiken. Det förekommer gamelan och musiken har bitvis processionskaraktär. Mer relevant känns dock jämförelsen med Morton Feldman, i alla fall om vi skall tala om det man hör och bortse från det visuella, associativa paketet som följer med genren. Att befria musiken från sin kontext är ofta avslöjande och kan skjuta vilken musikproduktion som helst i sank, oavsett om det är nutida konstmusik eller pop. Men här fungerar denna frigörelse som ett sätt att göra musiken rättvisa. Morton Feldmans anspråkslösa staplande av klanger efter varandra undvik subtilt mentala bilder och ideala objekt. En rå och materiell syn på musik, men uttryckt med en poetisk kraft som få lyckats med efter honom. När Bombax bombax är som bäst upphör rummet att existera och klangerna blir en stillsam rytmisering av vardagen.

Christian Hörgren

Lira

Noise på svenska. För alla vänner av noise, experimentell och ny (med betoning på ny) musik, lär skivbolaget Bombax Bombax innebära lilla julafton. Bolaget rivstartar med inte mindre än tre utgivningar på en och samma gång. Samtliga tjusigt besläktade i form av Elinor Ströms läckert illustrerade omslag. Även musikaliskt är skivorna tydligt sammanlänkande med flera musiker som går in och ut på de tre skivorna.

Skogen är en kvintett som här framför en 39 minuter lång komposition signerad pianisten Magnus Granberg. Dennes avhuggna pianoslingor backas upp av skålar, cymbaler, en cello och diverse elektronik. Här finns dessutom ljud som kort och gott tilldelats den underbara definitionen ”föremål”. Soundet är trevande och undersökande. Skogen rör på sig i snigeltakt. Visst har man hittat sin egen formel, men detta är också den mest statiska skivan av de tre.

Unforgettable H2O står på en grund av utdragna ljud som utsätts för korta, intensiva attacker. På Flatefjäll framkallar man mängder av sådana, men ansiktena bakom dem förblir osynliga. Det är som om fabriken slagit igen och människorna sedan länge gått hem. Maskinerna har fått stå kvar och tillåts nu leva sitt eget liv. De pyser och frustar i sin ensamhet. Det luktar bränt. Slagverk, elektroniska effekter och (!) en radio sägs utgöra instrumenten, men det är inte helt enkelt att urskilja alla gånger.

Medlem i H2O är Anders Dahl, som för mig är den mest välrenommerade bland samtliga medverkande musiker på dessa tre skivor. Dahl, som tidigare har givit ut John Fahey-inspirerande gitarrkompositioner för det lilla skivbolaget Häpna, tar med denna soloskiva ett djupare kliv ner i det obestämda. På Doorbells har Dahl satt instrumenten i skruvstädet och vridit om. Likt sina två syskonutgåvor på Bombax är resultatet inte alltigenom njutbart. Men så är detta inte heller ambitionen för denna trio skivor. Bombax utmanar vårt sätt att lyssna på musik och ifrågasätter vår rätt till att definiera vad musik är. Ser man saken i ett sådant perspektiv är det här ett lysande initiativ.

David Rune

Gently they will take your hand and guide you to get lost;
find yourself in wonderland, this world, just slightly tossed!

Bombax bombax is glad to present the debut recording of Skogen, a swedish ensemble mainly performing
the compositions of Magnus Granberg. The members are also working with groups such as Gul3, The Tiny
and Sheriff; they have, as well, in recent times collaborated with improvisors such as Tetuzi Akiyama, Axel Dörner and Toshimaru Nakamura. Edition of 165 handmade, screen printed copies with original artwork by Oslo-based artist Elinor Ström.

Skogen is:
Erik Carlsson: Drums, percussion
Magnus Granberg: Piano
Henrik Olsson: Bowls, cymbals and electronics
Leo Svensson: Cello
Petter Wästberg: Electronics, objects

Tracks

1. Skogen (39′24)

Listen

Skogen – Skogen (excerpt 1)

Skogen – Skogen (excerpt 2)

Reviews

Signal to Noise

Bombax bombax is a new CD-R label from Sweden with an appealing, consistent packaging aesthetic – each disc in a slipcase, wrapped in a screen-printed sleeve with artwork from Elinor Ström – and an equally considered release schedule. Their first batch of titles remind me a little of the glory days of the Swedish Häpna imprint, something reinforced both by the music contained on the releases, touching as it does on modern composition, sound art, minimalism and chamber/ post-rock, and personnel, as Skogen´s Magnus Granberg and Henrik Olsson also make up Sheriff, whose self-titled album from 2001 was Häpnas´s fourth release. But Bombax bombax feel more refined, perhaps ascetic, and less given at this early stage to populist moves. The Skogen album is a good case in point – featuring one forty-minute composition by Granberg, played in understated manner by a quintet, it reminds this listener of several things, from Gastr Del Sol´s quiter moments, to some of Christian Wolff´s pieces, and even a touch of Morton Feldman (in the piano, at least). Granberg´s mostly interested in short sounds, which means that his piano, Erik Carlsson´s percussion and Leo Svensson´s cello drop tiny cells and phrases of asynchronous melody into deep wells of silence, as Olsson´s bowls and percussion slowly patter away, and he and Petter Wästberg let high, and ringing tones sing out as though they´re strung across the piano´s strings. It´s beautiful, heavy on the restraint, and quite gorgeous in it´s becalmed yet austere way.

Jon Dale

Bagatellen

For obvious reasons improvised music through its many vintages has always been able to spark into life micro-communities of musicians in seemingly far-flung places. Small groups of musicians playing together in Korea, Australia, and Tokyo to name just a few places have developed their own individual styles, more the cumulative result of the interests of a few key individuals than any over-riding outside influence. These three fine CDr releases on the new Bombax bombax label from Sweden bring my attention to what seems like another example of this very welcome trend.

Skogen are the quintet of Erik Carlsson, (drums and percussion) Magnus Granberg, (piano) Henrik Olsson, (bowls, cymbals and electronics) Leo Svensson (cello) and Petter Wästberg (objects and electronics). On the occasions that they play together the group mainly perform compositions written by Granberg and that is the case with this release. The loose composition underpinning the music here provides the ensemble with a number of musical choices to be made within a series of short timeframes. These frames range between thirty and ninety seconds in length and add up to forty minutes overall. Within the frames the composition suggests rough descriptions of pitch, rhythm, timbre and other variables, but these are never precisely notated. Therefore improvisation is left as an important element of the music. To paraphrase Granberg the composition is designed to “heighten the processes of interaction and co-operation within the group dynamic”.

Skogen (the name translates into English as forest) make music that isn’t easy to describe in any helpful manner. If the chattery free improv from the late 20th Century sits at one end of the spectrum and EAI at the other, then this music sits squarely in the blurred middle ground between them though its compositional heart complicates this further.

Its inevitable I guess that music containing piano, percussion and electronics should end up being compared to AMM, but there is little similarity here beyond Granberg’s piano playing, which in places resembles John Tilbury in Feldman mode. Extended, droning sounds do not appear, and for the most part the music revolves around slowly intertwining percussive structures with the piano seemingly leading the way, picking up speed here and there in patches where the music gets busier, but always retaining a sense of composed organisation throughout.

The density of the musical material alters between each of the timeframes in the composition, but the order in which the frames are played is chosen beforehand by chance. As it happens the disc seems to begin at its most dense with tumbling, awkward patterns of gamelanesque percussion placed into the spaces between short piano clusters with only gentle background colouring provided here and there by the electronic musicians. Excuse the metaphor, but I am reminded of fish in a tank rising individually and repeatedly to the surface of the water to be fed before falling way again. Fifteen minutes or so later, as presumably a new section of the score is begun, a soft, extremely beautiful period of calm appears, just ripples left on the surface of the water. Spacious combinations of brief piano notes, gentle cello and mainly bowed metal objects later grow into a short passage of high pitched cries before they are cut short and after a few moments repose the music slips away on a shifting pattern of piano and groaning cello.

This release is yet another fine example of how improvisation and composition can be blended together to create music that is at once both conceptually interesting and musically engaging. There is a sense of ordered structure to the music that could only come from a composition, and yet there is no way that this could ever be fully notated. To produce the music Skogen make here the score needs these particular musicians and vice versa.

Richard Pinnell

Textura

Bombax Bombax, a new label entrant in the experimental sound sweepstakes, is the brainchild of Swedish artists Anders Dahl, Magnus Granberg, Maria Hägglund, and Erik Carlsson. That they’ve previously issued material on labels such as Häpna and Kning Disk provides an immediate indication of the explorative, left-field music-making the producers’ collective imprint intends to specialize in. Available in limited amounts (165 handmade, screen-printed copies), inaugural releases by Anders Dahl and Skogen are described as “modestly exuberant”—a curious choice of words perhaps but not inaccurate.

Certainly Skogen’s self-titled release doesn’t come barreling out of the gate but instead begins quietly and then just as restrainedly grows in the number of instruments involved and the level of interaction between them. The CD contains a single, thirty-nine-minute piece composed by Granberg that resembles a slowly unfolding group improv featuring five musicians: Carlsson (drums, percussion), Granberg (piano), Henrik Olsson (bowls, cymbals, electronics), Leo Svensson (cello), and Petter Wästberg (objects, electronics). Granberg is the organizing center who ensures the ship stays on course and upright while the others maintain a constant interaction that’s conversational, sensitive, and rather gentlemanly. While the five could work up a blistering wail, they largely choose to shape their collective sound in the opposite direction, and sometimes even to near-silence (admittedly the final quarter brings some degree of heightened activity). Throughout the piece, electronic rustling, minimal dabs of piano, cello plucks, and gamelan bell tones unhurriedly intermingle. An accompanying poem states that “(g)ently they will take your hand and guide you to get lost”—an apt characterization of Skogen’s modus operandi. It’s a “close listening” work that’s best heard via headphones.

Vital Weekly

This new label from Sweden looks a bit like the smaller brother of Häpna (of whom we haven’t heard in some time): the same plastic bags, nicely printed cover, although in a more conceptual approach. Musicwise they are not too dissimilar either. Skogen is a five piece band, of Erick Carlsson (drums, selected percussion), Magnus Granberg (piano), Henrik Olsson (bowls, cymbals, electronics), Leo Svensson (cello) and Petter Wästberg (objects, electronics). They also play in bands such as Gul3, The Tiny and Sheriff and occasionally with other improvisers from around the globe. Here they play an almost forty minute piece of music, that despite the way it sounds is not improvised but composed, by Granberg. The work develops slowly around loosely played sounds on the instruments, but somewhere (where?) things have arrived at a point where there are high pitched feedback tones. When they came in, I no longer recall. Actually I thought it was sound from outside at first until it turned out to be part of the music. A bit plinky-plink modern classical music I must admit, but the odd use of electronics in the second half prevented this work from leaping into boredom. Quite nice in the end.

Frans de Waard

Reviews in Swedish

Göteborgsposten

Rating 4 of 5

En bekant tyckte att konserten med Skogen på Nefertiti häromveckan påminde om viskningsleken. En träffande liknelse, även på skiva, när Magnus Granberg upprepar små pianofigurer som resten av ensemblen – folk från Sheriff, Gul 3 m.m. – kommenterar på slagverk, cello, elektronik och objekt. Mellanrummen och det tänkande anslaget tilltalar, musik som samtidigt är vilande och komplex. Det finns paralleller med vissa japanska improvisationsmusiker, men även med en storhet som Morton Feldman. En av tre bra skivor på det nystartade skivbolaget Bombax Bombax.

PM Jönsson

Svenska Dagbladet

Rating 5 of 6

Uppenbarligen var det en stilla dag i naturen som kvintetten Skogen valde att gestalta på Fylkingen i Stockholm i mars i år. Liveupptagningen som utgör debutskivan på nystartade bolaget Bombax Bombax genomsyras av sparsmakade ljud från piano, slagverk, cello, elektronik och objekt. Tystnaden är ett element lika viktigt som de avskalade klangerna. Utdragna ljudrörelser är sällsynta – istället har de mer av korthuggen karaktär. Men det blir aldrig kaotiskt, mycket tack vare Magnus Granbergs väl avvägda och strama piano. Riktigt bra, när man har tålamodet.

Magnus Nygren

Sound of Music

Skogen är Erik Carlsson, Magnus Granberg, Henrik Olsson, Leo Svensson, Petter Wästberg. Albumet består av ett nästan fyrtio minuter långt stycke. Ljudbilden är mycket speciell med två slagverksspelare, piano, cello och elektronik. Den senare blir mer ett eget instrument, en tonfärgning, eftersom de akustiska dominerar med sin avvaktande sorgsenhet. De släpper motvilligt ifrån sig längre linjer och sammansatta ljudblock. Musiken sätts punktvis in. Under långa minuter med mycket pauser uppfattas övergripande melodifragment som svävar över landskapet.

Erik Carlssons och Henrik Olssons slagverk ger en rik klang, där instrumentens materiella egenskaper spelar en viktig roll i färgsättningen. Jag hör trä, klockor, metall. Men knappast rytmik i vanlig mening. Den rörelsen finner jag i fragment hos cellisten Leo Svensson och inte minst i Magnus Granbergs piano. I återkommande andetag verkar pianoklangen, som med tranceartad långsamhet upprepar korta figurer. Klangligt liknar de varandra, tonalt skiftar de. Fragmentet berättar om större former, starka känslor.

Eftersom jag upplever pianospelet som en obruten väv finns en stark formmedvetenhet. Pauserna verkar som om musikens form rörde sig under själva tystnaden. En stark form upplevs hela tiden och binder ihop de korta inpass alla spelarna formulerar sig med. De har valt en begränsning, ett trångt rum att röra sig i. Det gör satsningen större, koncentrationen avgörande. Det duger inte med en massa spilltoner. Här går chansningen, slumpen, svaren, frågorna i dagen. Det är en mäktig upplevelse att följa musikens process, dess avvägningar, där de knappa tonkonstellationerna efter en dryg halvtimme upplevs som ett slags eufori i ett drömtillstånd. Till detta bidrar i högsta grad Magnus Granbergs hypnagoga pianospel. Mellan dröm och vaka.

Efter att ha lyssnat på Skogens försjunkna, fragmentariska, hjärtslagsrörliga musik kommer jag att tänka på en titel till en föreställning av Birgit Åkesson signerad av Erik Lindegren: ”Öga: sömn i dröm.”

Thomas Millroth

Nutida Musik

Bombax bombax är ett nystartat skivbolag som under 2008 debuterade med tre fonogram i en begränsad upplaga om 165 skivor vardera. En spindel i nätet är ljudmakaren Anders Dahl, och medverkar gör musiker som även spelar med Gul 3, Sheriff och The Tiny. Kretsen ur vilken musiken är sprungen ägnar sig åt ett icke-akademiskt utforskande av gränsen mellan musik och konst, natur och kultur, ordning och kaos och inte minst tystnad och ljud.

Förutom Bombax bombax finns det två etablerade skivbolag i Sverige som ger ut musik med ett likartat uttryck, Kning disk och Häpna. Kning disk har en bredare katalog som rymmer återutgivningar, lågmäld pop, fri improvisation, folktronica och ren electronica. Skivbolaget Häpna utgörs till stor del av kretsen runt gruppen Tape och basisten Johan Berthling. Bolaget har en mindre katalog med ett mer koncentrerat uttryck där reducerad instrumental stämningsmusik möter electronica. Anders Dahl har tidigare gett ut skivor på både Häpna och Kning disk. Det finns en sammanhängande estetik inom denna musikaliska gruppering som hämtar sitt syre från naturen, det organiska, det ofärdiga, det som är tecknat i blyerts, den analoga världen, de små berättelserna och det outsagda. Estetiken återkommer i musiken och i låtnamn och grafik. Det är ett jordnära perspektiv, det är Harry Martinsson när han skriver om granskogen. En dörr mot nyproggen står på glänt, liksom en mot den meditativa musiken. Men dörren till akademin och den komplexa konstmusiken är faktiskt inte helt stängd. I alla fall inte på dessa tre album.

Anders Dahls bidrag Doorbells belönades nyligen med de oberoende skivbolagens pris Manifestpriset i genren konstmusik. Skivan består av fyra bandstycken som är döpta efter de föremål som ljuder på respektive spår. Det är enlet och fridfullt, det knirrar och sprakar, darrar till och blir tyst, piper och knäpper. Ljudens ursprung försvinner i en gles, på gränsen till anspråkslös musikalisk väv. Albumet Skogen av gruppen med samma namn påminner inte så lite om Morton Feldmans kammarmusik. Det är musik spelad på piano, cello, slagverk, objekt och elektronik. Riktningslösheten, upprepandet, luftigheten och tystnaden ger tillsammans med namnet Skogen poetiska associationer som rör sig långt bortanför den nötta och skäggproggiga skogsestetiken som missbrukats inom den alternativa musiken i flera år. I konstellationen Unforgettable H2O möts Anders Dahl, medlemmar från Skogen och Matilda Nordenström på radio. Deras album Flatefjäll är bitvis det mest lågmälda av de tre, men bitvis finns vissa noiseinslag i form av skitigt radiobrus. Den spröda texturen återkommer även på detta album.

Musiken på Bombax bombax utgåvor befinner sig i gränslandet mellan noterat och improviserat. I alla fall låter det så. Det är dock en musik som faktiskt inte engagerar sig i denna fråga överhuvudtaget. Den svåra frågan är på vilket sätt musiken överhuvudtaget engagerar. Detta tolkas oftast som ett negativt omdöme, men i detta fall är det tvärtom. Det finns samtida referenser till japansk improvisationsmusik och lågmäld elektronika, likväl som till föregångare som AMM och Stockhausen. Man skulle även kunna spåra musiken bakåt via Harold Budds meditativa Avalon Sutra (Samadhi Sound, 2005), passera Tony Scotts märkliga västkustalbum Music for Zen Meditation (Polygram, 1959) och landa i den sydostasiatiska rituella musiken. Det förekommer gamelan och musiken har bitvis processionskaraktär. Mer relevant känns dock jämförelsen med Morton Feldman, i alla fall om vi skall tala om det man hör och bortse från det visuella, associativa paketet som följer med genren. Att befria musiken från sin kontext är ofta avslöjande och kan skjuta vilken musikproduktion som helst i sank, oavsett om det är nutida konstmusik eller pop. Men här fungerar denna frigörelse som ett sätt att göra musiken rättvisa. Morton Feldmans anspråkslösa staplande av klanger efter varandra undvik subtilt mentala bilder och ideala objekt. En rå och materiell syn på musik, men uttryckt med en poetisk kraft som få lyckats med efter honom. När Bombax bombax är som bäst upphör rummet att existera och klangerna blir en stillsam rytmisering av vardagen.

Christian Hörgren

Lira

Noise på svenska. För alla vänner av noise, experimentell och ny (med betoning på ny) musik, lär skivbolaget Bombax Bombax innebära lilla julafton. Bolaget rivstartar med inte mindre än tre utgivningar på en och samma gång. Samtliga tjusigt besläktade i form av Elinor Ströms läckert illustrerade omslag. Även musikaliskt är skivorna tydligt sammanlänkande med flera musiker som går in och ut på de tre skivorna.

Skogen är en kvintett som här framför en 39 minuter lång komposition signerad pianisten Magnus Granberg. Dennes avhuggna pianoslingor backas upp av skålar, cymbaler, en cello och diverse elektronik. Här finns dessutom ljud som kort och gott tilldelats den underbara definitionen ”föremål”. Soundet är trevande och undersökande. Skogen rör på sig i snigeltakt. Visst har man hittat sin egen formel, men detta är också den mest statiska skivan av de tre.

Unforgettable H2O står på en grund av utdragna ljud som utsätts för korta, intensiva attacker. På Flatefjäll framkallar man mängder av sådana, men ansiktena bakom dem förblir osynliga. Det är som om fabriken slagit igen och människorna sedan länge gått hem. Maskinerna har fått stå kvar och tillåts nu leva sitt eget liv. De pyser och frustar i sin ensamhet. Det luktar bränt. Slagverk, elektroniska effekter och (!) en radio sägs utgöra instrumenten, men det är inte helt enkelt att urskilja alla gånger.

Medlem i H2O är Anders Dahl, som för mig är den mest välrenommerade bland samtliga medverkande musiker på dessa tre skivor. Dahl, som tidigare har givit ut John Fahey-inspirerande gitarrkompositioner för det lilla skivbolaget Häpna, tar med denna soloskiva ett djupare kliv ner i det obestämda. På Doorbells har Dahl satt instrumenten i skruvstädet och vridit om. Likt sina två syskonutgåvor på Bombax är resultatet inte alltigenom njutbart. Men så är detta inte heller ambitionen för denna trio skivor. Bombax utmanar vårt sätt att lyssna på musik och ifrågasätter vår rätt till att definiera vad musik är. Ser man saken i ett sådant perspektiv är det här ett lysande initiativ.

David Rune

Anders Dahl is, of course, your good shepherd of experimental music, preferably spending his precious time in rural Skårve herding his cattle and cultivating and decultivating the worlds of music, til the day they all will be one.

Bombax bombax is proud to present the eagerly awaited follow-up to composer and sound artist Anders Dahl’s critically acclaimed albums on Häpna and Kning Disk. Edition of 165 handmade, screen printed copies with original artwork by Oslo-based artist Elinor Ström.

Tracks

1. Doorbell, feedback, tapes, electronics (26′12)
2. Doorbell, tuning fork, crotale, clarinet, recorder, pitch pipe, bouzouki, guitar, electronics (20′33)
3. Doorbell, electronics, toy piano, sitar, tapes (16′23)

Listen

Anders Dahl – Doorbell, feedback, tapes, electronics (excerpt)

Anders Dahl – Doorbell, tuning fork, crotale, clarinet, recorder, pitch pipe, bouzouki, guitar, electronics (two excerpts)

Anders Dahl – Doorbell, electronics, toy piano, sitar, tapes (two excerpts)

Reviews

Signal to Noise

Bombax bombax is a new CD-R label from Sweden with an appealing, consistent packaging aesthetic – each disc in a slipcase, wrapped in a screen-printed sleeve with artwork from Elinor Ström – and an equally considered release schedule. Their first batch of titles remind me a little of the glory days of the Swedish Häpna imprint, something reinforced both by the music contained on the releases, touching as it does on modern composition, sound art, minimalism and chamber/ post-rock, and personnel, as Skogen´s Magnus Granberg and Henrik Olsson also make up Sheriff, whose self-titled album from 2001 was Häpnas´s fourth release. But Bombax bombax feel more refined, perhaps ascetic, and less given at this early stage to populist moves. — On his own, Unforgettable H2O´s Dahl builds electro-acoustic processionals which cross over into the world of modern laptop art: much like the music of Swedish trio Tape, Dahl´s compositions are sturdy and considered, but their sounds are welcoming – there are touches of drone and folk throughout, even as the opening ”Doorbell, feedback, tapes, electronics” whittles away quietly, sculpting form from blocks of electro-abstraction. As the title suggests, the humble doorbell is the hinge for the three pieces on here, though it´s sufficiently alienated from one´s mental impression of the doorbell´s sound and function. Dahl´s compositions are long and lovely, intricate and patiently wrought, and slyly experimental – they reward patient even as they also allow the listener to float and bob in the ‘now’ of sound. Modern collage, beautifully realized.

Jon Dale

The Wire

As I put this disc in the CD player I began to wonder idly if there are many albums that have been inspired by Jehovah’s Witnesses or the Avon Lady. Actually, the doorbells that Dahl used to create these three tracks over a four-year period are rarely directly audible or recognizable as such, since the alerting sound is set amongst and modified by electronics, feedback, tape, toy piano, tuning fork, pitch pipe and a number of conventional instruments, albeit not used in a conventional manner. If memory serves, it was Derek Bailey who used to point out that, even if you knew he was perfectly capable of playing “Cherokee” or “I Got Rhythm”, it was hardly likely to alter your reaction to his free improvising. Likewise, the origin of the sounds on Doorbells is really only of academic interest…but I like to know these things.

Dahl plays with spatial placement, so that after an initial listen I switched from speakers to headphones, curious to know how different the music would sound inside my head. The drawback with this was that long passages of high frequencies caused overload, even for my ancient ears. The neigbours’ dogs were fascinated, though.

Each piece is founded principally on sustained tones, some with a vaguely Industrial caste, others suggesting breath, mostly evoking Tibetan singing bowls, but there are many underlying incidents of varying durations. The second piece is divided into `movements´ by short passages of silence or near-silence (those upper frequencies linger tenaciously among the cavities and ear-bones) but without losing the concentration built up by preceding sounds. The third surprises with a prelude that could be a vinyl run-out groove on an unearthed, poorly-damped turntable, though I assume it isn’t.
Earlier flippant remarks notwithstanding, I’m a sucker of long standing for this kind of self-reflective, timbre-nurturing electroacoustic creation. The album is issued in an edition of 165 copies with handmade, screenprinted sleeves by Maria Hagglund.

Barry Witherden

Bagatellen

The third release on the label comes from Anders Dahl. A member of Unforgettable H2O but also an established electronic composer and musician in his own right, with a number of solo releases behind him. If Doorbells sounds an odd title for a CD then it probably makes more sense if you know that each of the three pieces on the album utilise doorbells alongside a multitude of other objects to form the music. The track titles detail the items used more precisely. The opening twenty-six minute piece for instance is named Doorbell, feedback, tapes, electronics, yet without the titles to give it away you would be hard pressed to identify the sound of a doorbell here. If such a thing as doorbell extended technique could possibly exist it is used to the full here.

Dahl uses a computer to knit together sections of separately recorded sound taken from improvisational explorations of his set-up. With only one or two minor exceptions the sounds are not treated or processed with the computer, only edited and layered together into a patchwork collage. On the first track there is little repetition of sounds, with most elements of the collage being several seconds in length, thus allowing the music to retain some of the immediacy of improvisation. Rather than anything like the microscopic structures of John Wall I am reminded here of a less percussive Will Guthrie. The music has the raw feel of open circuits and distressed metal rather than the polished, digital shine that is so often the result of similar computer sequenced composition.

The second piece, (with a title listing some nine different instruments) has a softer, more melodic feel to it. The slowly looping chimes present throughout much of the track are perhaps reminiscent of Steve Roden’s composition, though the bed of rough electronics beneath them undermines any sense of prettiness.

The third, and shortest track at sixteen minutes in length apparently involves toy piano, sitar and tapes alongside the doorbell and electronics that feature on every piece. After a few moments of soft, brooding drone the track explodes into a brief stretch of blasts of white noise and ugly electronic shrieks. This somewhat violent passage soon dissipates however and a revolving pattern of tinny chimes, (presumably from the toy piano) and gently buzzing electronics rises up from beneath the chaos. This calm after the storm gradually evolves, the chimes blurring into each other as the track, and the album drifts to an end. The music of this final piece encapsulates the sensibility of the album in general, a blend of the beautiful and the menacing placed closely alongside each other. In places Doorbells can be quite an uncomfortable experience, and elsewhere its calmness verges on the soporific, making it quite a challenging album to listen to.

All three of these fine, difficult to categorise releases are available in small editions of just 165 copies so move fast to grab them. I look forward to hearing more from Bombax bombax and its musicians soon.

Richard Pinnell

Textura

Bombax Bombax, a new label entrant in the experimental sound sweepstakes, is the brainchild of Swedish artists Anders Dahl, Magnus Granberg, Maria Hägglund, and Erik Carlsson. That they’ve previously issued material on labels such as Häpna and Kning Disk provides an immediate indication of the explorative, left-field music-making the producers’ collective imprint intends to specialize in. Available in limited amounts (165 handmade, screen-printed copies), inaugural releases by Anders Dahl and Skogen are described as “modestly exuberant”—a curious choice of words perhaps but not inaccurate.

(A review of Skogen used to be here…)

The same applies to Anders Dahl’s Doorbells, an hour-long collection whose three track titles give a strong hint of their content all by themselves: “Doorbells, feedback, tapes, electronics,” “Doorbell, tuning fork, crotale, clarinet, recorder, pitch pipe, bouzouki, guitar, electronics,” and “Doorbell, electronics, toy piano, sitar, tapes.” They’re immersive, long-form sound worlds of constantly mutating character where electrical tones stretch for minutes on end while manipulated sounds converse using sometimes industrially-tinted phraseology. The second piece benefits from the inclusion of acoustic sounds such as woodwinds whose overlap turns them into droning pedal points. During its twenty-minute reign, bell tones cross paths with electronic fuzz and exhalations of varying character. An unexpected interval of silence occurs halfway through before high-pitched electrical tones re-emerge which are slowly fleshed out by gamelan strikes and other engine-like noises. Though occasional sounds of relatively more natural character appear, the third piece is more brutally electronic in character in its first half and dominated by the cold fusion of sputtering noise patterns and rumbling splatter. Thankfully, the second half brings the piece down to a less tumultuous level to end the album more peacefully.

Vital Weekly

Music by Anders Dahl was released before by Kning Disk, Häpna (see Vital Weekly 528) and Con-V (Vital Weekly 443, a collaboration with Henrik Olsson). He has three long pieces here, each made with a doorbell, plus whatever extra, which is all mentioned in the title: feedback, tapes, electronics (#1), tuning fork, crotale, clarinet, recorder, pitch pipe, bouzouki, guitar, electronics (#2), electronics, toy piano, sitar and tapes (#3). No mention of a computer, but no doubt that plays an important role in his music. The doorbell is something that is hard to recognize in these pieces. But I believe that is hardly important. Its perhaps more like a conceptual pun. In each of three pieces, Dahl uses a different approach to the same subject. He wants to play music that is highly atmospheric with slow developments, but because of the different instruments used per track, the ideas are sketched out differently. Computer processing seems to be playing a big role, it seems, but it doesn’t always ‘hide’ the sound of the real instruments. The processing sets the background. Despite that Dahl also maintains a certain lo-fi quality in the music, a sort of New Zealand attitude. This release is the only that is ‘composed’ in a more traditional Vital Weekly sense and was graded ‘best out of three’ here.

Frans de Waard

Reviews in Swedish

Göteborgsposten

Rating 4 of 5

Double review: Unforgettable H2O – Flatefjäll & Anders Dahl – Doorbells

Två skivor från ett nystartat experimentbolag hemmahörande i Stockholm och den lilla bohuslänska orten Skårve. Kombinationen av det stora och det lilla är en del av poängen. Musiken är full av storslagna och oansenliga ljud, abstrakta och konkreta klanger, men det väsentliga är känslan av frihet. Här blir världen nyupptäckt och omskapad utifrån ett material som många skulle uppfatta som irrelevant, en form av skräp. Ljuden från leksakspiano, dörrklocka, klarinett, radioapparat och dator finns där som en serie potentiella fantasiriken, och varje ögonblick är en öppning in i det som gör verkligheten tätare, mer gåtfull. Skönheten ligger i känslan av väntan, i de utdragna ögonblicken av försjunkenhet som gör lyssnandet vidöppet.

Magnus Haglund

Sound of Music

I Anders Dahls musik finns både skörhet och obönhörlighet. Till varje stycke redovisas för ljudkällorna med dörrklockan som gemensam nämnare. Jag förväntar mig då en substantivrik musik av konkret slag. Redogörelsen förespeglar en naiv upptagenhet/uppgörelse med sinnevärldens fenomen. Men till exempel tredje styckets konstaterande ”doorbell, electronics, toy piano, sitar, tapes” vittnar i lyssnarsituationen illa om vad jag upplever. Det fascinerar mig, eftersom det snarare blottar ett tvivel på dessa ting varav musiken tycks bestå: ungefär som Duchamps ”om man knackar på något är det inte alltid man känner igen ljudet”. Igenkänningen löses upp, så som språket gör då grammatiken förgasas.

Det finns en förenande klockklang som ledmotiv i albumet. Vissa ljud plockas fram som enkla enfingersmelodier, små tonslingor av ödslighet. Andra rörs ihop med rytmisk styrka och stegrande dynamik till riktiga oväder. Det viner kring öronen. Anders Dahl har en stark förmåga att finna ljudblock, rörelser, klangvärldar som lätt fastnar i minnet. Och jag vet inte om jag övertolkar, men istället för ljudstudier av vass konsekvens har han byggt upp rum av känslor. Ur substantiven har han lockat oväntade egenskaper, det har blivit ett album fyllt av adjektivens energi och möjlighet att locka fram vemod. Föremålen, den normala betydelsen och identiteten, må vara upplöst, men ändå finner jag i Anders Dahl en grammatiker av rang, där den exakta interpunktionen, också då bisatserna är många och slingriga, hålls högt. Det är så att säga lätt att följa med. Det finns en andning och ett hjärtslag som hos en bra text.

Det är därför flödet är så starkt och övertygande. Samtidigt använder sig Dahl av klanger som oftast känns eroderade, slitna, nötta, sköra. Därför också intimt närvarande. Det finns inte den elektroniska kraften hos överväldigande volym. Inte heller smärtan vid rundgången. Mer liknar det Duchamps nyfikna knackande på föremålen. Då man är mindre förutfattad och självklok och mer undrande och vågar förundras och ryckas med av vad man själv funnit – mer än av andras förväntningar.

Sist men inte minst, jag förlorar snabbt intresset för varifrån ljuden hämtats, därför att det faktiskt svänger på ett alldeles egenmäktigt vis.

Thomas Millroth

Nutida Musik

Bombax bombax är ett nystartat skivbolag som under 2008 debuterade med tre fonogram i en begränsad upplaga om 165 skivor vardera. En spindel i nätet är ljudmakaren Anders Dahl, och medverkar gör musiker som även spelar med Gul 3, Sheriff och The Tiny. Kretsen ur vilken musiken är sprungen ägnar sig åt ett icke-akademiskt utforskande av gränsen mellan musik och konst, natur och kultur, ordning och kaos och inte minst tystnad och ljud.

Förutom Bombax bombax finns det två etablerade skivbolag i Sverige som ger ut musik med ett likartat uttryck, Kning disk och Häpna. Kning disk har en bredare katalog som rymmer återutgivningar, lågmäld pop, fri improvisation, folktronica och ren electronica. Skivbolaget Häpna utgörs till stor del av kretsen runt gruppen Tape och basisten Johan Berthling. Bolaget har en mindre katalog med ett mer koncentrerat uttryck där reducerad instrumental stämningsmusik möter electronica. Anders Dahl har tidigare gett ut skivor på både Häpna och Kning disk. Det finns en sammanhängande estetik inom denna musikaliska gruppering som hämtar sitt syre från naturen, det organiska, det ofärdiga, det som är tecknat i blyerts, den analoga världen, de små berättelserna och det outsagda. Estetiken återkommer i musiken och i låtnamn och grafik. Det är ett jordnära perspektiv, det är Harry Martinsson när han skriver om granskogen. En dörr mot nyproggen står på glänt, liksom en mot den meditativa musiken. Men dörren till akademin och den komplexa konstmusiken är faktiskt inte helt stängd. I alla fall inte på dessa tre album.

Anders Dahls bidrag Doorbells belönades nyligen med de oberoende skivbolagens pris Manifestpriset i genren konstmusik. Skivan består av fyra bandstycken som är döpta efter de föremål som ljuder på respektive spår. Det är enlet och fridfullt, det knirrar och sprakar, darrar till och blir tyst, piper och knäpper. Ljudens ursprung försvinner i en gles, på gränsen till anspråkslös musikalisk väv. Albumet Skogen av gruppen med samma namn påminner inte så lite om Morton Feldmans kammarmusik. Det är musik spelad på piano, cello, slagverk, objekt och elektronik. Riktningslösheten, upprepandet, luftigheten och tystnaden ger tillsammans med namnet Skogen poetiska associationer som rör sig långt bortanför den nötta och skäggproggiga skogsestetiken som missbrukats inom den alternativa musiken i flera år. I konstellationen Unforgettable H2O möts Anders Dahl, medlemmar från Skogen och Matilda Nordenström på radio. Deras album Flatefjäll är bitvis det mest lågmälda av de tre, men bitvis finns vissa noiseinslag i form av skitigt radiobrus. Den spröda texturen återkommer även på detta album.

Musiken på Bombax bombax utgåvor befinner sig i gränslandet mellan noterat och improviserat. I alla fall låter det så. Det är dock en musik som faktiskt inte engagerar sig i denna fråga överhuvudtaget. Den svåra frågan är på vilket sätt musiken överhuvudtaget engagerar. Detta tolkas oftast som ett negativt omdöme, men i detta fall är det tvärtom. Det finns samtida referenser till japansk improvisationsmusik och lågmäld elektronika, likväl som till föregångare som AMM och Stockhausen. Man skulle även kunna spåra musiken bakåt via Harold Budds meditativa Avalon Sutra (Samadhi Sound, 2005), passera Tony Scotts märkliga västkustalbum Music for Zen Meditation (Polygram, 1959) och landa i den sydostasiatiska rituella musiken. Det förekommer gamelan och musiken har bitvis processionskaraktär. Mer relevant känns dock jämförelsen med Morton Feldman, i alla fall om vi skall tala om det man hör och bortse från det visuella, associativa paketet som följer med genren. Att befria musiken från sin kontext är ofta avslöjande och kan skjuta vilken musikproduktion som helst i sank, oavsett om det är nutida konstmusik eller pop. Men här fungerar denna frigörelse som ett sätt att göra musiken rättvisa. Morton Feldmans anspråkslösa staplande av klanger efter varandra undvik subtilt mentala bilder och ideala objekt. En rå och materiell syn på musik, men uttryckt med en poetisk kraft som få lyckats med efter honom. När Bombax bombax är som bäst upphör rummet att existera och klangerna blir en stillsam rytmisering av vardagen.

Christian Hörgren

Lira

Noise på svenska. För alla vänner av noise, experimentell och ny (med betoning på ny) musik, lär skivbolaget Bombax Bombax innebära lilla julafton. Bolaget rivstartar med inte mindre än tre utgivningar på en och samma gång. Samtliga tjusigt besläktade i form av Elinor Ströms läckert illustrerade omslag. Även musikaliskt är skivorna tydligt sammanlänkande med flera musiker som går in och ut på de tre skivorna. Skogen är en kvintett som här framför en 39 minuter lång komposition signerad pianisten Magnus Granberg. Dennes avhuggna pianoslingor backas upp av skålar, cymbaler, en cello och diverse elektronik. Här finns dessutom ljud som kort och gott tilldelats den underbara definitionen ”föremål”. Soundet är trevande och undersökande. Skogen rör på sig i snigeltakt. Visst har man hittat sin egen formel, men detta är också den mest statiska skivan av de tre.

Unforgettable H2O står på en grund av utdragna ljud som utsätts för korta, intensiva attacker. På Flatefjäll framkallar man mängder av sådana, men ansiktena bakom dem förblir osynliga. Det är som om fabriken slagit igen och människorna sedan länge gått hem. Maskinerna har fått stå kvar och tillåts nu leva sitt eget liv. De pyser och frustar i sin ensamhet. Det luktar bränt. Slagverk, elektroniska effekter och (!) en radio sägs utgöra instrumenten, men det är inte helt enkelt att urskilja alla gånger.

Medlem i H2O är Anders Dahl, som för mig är den mest välrenommerade bland samtliga medverkande musiker på dessa tre skivor. Dahl, som tidigare har givit ut John Fahey-inspirerande gitarrkompositioner för det lilla skivbolaget Häpna, tar med denna soloskiva ett djupare kliv ner i det obestämda. På Doorbells har Dahl satt instrumenten i skruvstädet och vridit om. Likt sina två syskonutgåvor på Bombax är resultatet inte alltigenom njutbart. Men så är detta inte heller ambitionen för denna trio skivor. Bombax utmanar vårt sätt att lyssna på musik och ifrågasätter vår rätt till att definiera vad musik är. Ser man saken i ett sådant perspektiv är det här ett lysande initiativ.

David Rune